Paul Auster 1947–2024
Det är mycket få författare förunnat att få sitt namn bevarat som ett litteraturhistoriskt substantiv att beskriva en hel undergenre. Liksom den Kafka han beundrade så mycket har Paul Auster blivit en sådan markör. Han kom via översättningar av den europeiska litteraturgräddan, till att bli ett ungt fenomen med den så kallade New York-trilogin (1985 – 1986) där han på ett övertygande sätt sammanfogade mysterieromanen med det postmodernistiska tankegodset, så som exempelvis Umberto Eco och Thomas Pynchon tidigare gjort. Resten är litteraturhistoria.
Han snärjdes aldrig på riktigt in i den postmodernistiska estetiken, utan behöll det lätta anslaget och lockade miljoner läsare att träda in i läsrummet. Redan från början experimenterade han också med det autofiktiva, som i den tidiga (1982) och drabbande meditationen kring hans fars död, ”Att uppfinna ensamheten”, eller senare i ”Resor i skriptoriet”, där författaren konfronteras med de romanfigurer han skapat. Som alla bra författarskap, är Paul Austers mycket märkligt.
Jonas Thente
Kris Kristofferson 1936–2024
Countryns största låtskrivare? Ja, det finns många som gör anspråk på titeln och frågan är om det ens är country man ska sortera Kris Kristofferson som. Låtar som ”Me and Bobby McGee” och ”Help me make it through the night” har nått långt bortom genrer och själv var han en udda figur i branschen, som före hundåren i Nashville hunnit studera litteratur i Oxford, varit yrkesmilitär och jobbat som helikopterpilot.
Mest känd blev han möjligen som filmstjärna, rollistan är imponerande och för ”A star is born” mot Barbra Streisand fick han en Golden Globe som bästa skådespelare. Men han försvarade också sin plats i supergruppen The Highwaymen, tillsammans med Johnny Cash, Willie Nelson och Waylon Jennings, som gav musikkarriären en ny skjuts i mitten av 80-talet.
Men det är de första albumen från det tidiga 70-talet som Kris Kristofferson främst bör bli odödlig för, och oavsett hur många andra som sjungit hans sånger så har ingen lika exakt lyckats fånga den där bakfulla längtan efter ett hemmaliv med söndagsmiddag i ”Sunday mornin’ comin’ down”, inte ens Johnny Cash.
Nils Hansson
Alice Munro 1931–2024
Den 12 maj avled den kanadensiska författaren Alice Munro i Ontario, den lantliga provins där många av hennes runt 170 noveller utspelar sig. Några veckor senare publicerade dottern Andrea Skinner en artikel i Toronto Star där hon berättade att modern valt att fortsätta leva med den man hon visste utsatt Andrea för sexuella övergrepp.
Jag kan inte påminna mig om ett vittnesmål som så snabbt och dramatiskt ändrat synen på ett författarskap. Vissa läsare kastade hennes böcker direkt. Andra gick tvärtom tillbaka och läste om hennes noveller och såg hur ofta hon skrivit om unga kvinnor som utnyttjas sexuellt, om skam, tystnad och familjehemligheter.
Det går inte att begripa att denna författare som hade en sådan psykologisk klarsyn, som hade språk för allt det osynliga som pågår mellan människor, inte valde att skydda sin egen dotter. Men Munro visar det som historien visat oss gång på gång: att författare kan förvandla brister och svek till stor litteratur.
Åsa Beckman
Elisabeth Ohlson 1961–2024
I höstmörkret slocknade konstnären och fotografen Elisabeth Ohlsons liv. Men på konsthimlen lyser hennes bildvärld klart. Att skapa ett nytt, glatt och inkluderande bildevangelium blev hennes uppdrag. Att se människan var hennes budbärande ärende. I omsorgsfulla fotosviter gav hon upprättelse åt alla dem som religiös och rasnationalistisk fundamentalism förkastat och osynliggjort: hbtqi-personer, de menstruerande och de slöjklädda.
Just i denna jultid skimrar några verk särskilt starkt: den michelangeloskt mäktiga pietàbilden av kvinnan som iklädd kirurggrön madonnamantel håller den döende aidspatienten i sitt knä och Jerusalemsvitens berättelse om judar, muslimer och kristna som älskar och ber tillsammans.
Elisabeth Ohlson såg människan åt oss. I Cornelis Vreeswijks fingertoppar, Hédi Frieds handflator och i Johannes Döparens milda arm på Jesus nakna höft. Innerligt och medkännande. Aldrig provokativt.
Jessica Kempe
Suzanne Osten 1944–2024
En gång sprang jag in i Suzanne Osten, precis innan jag skulle till en begravningsbyrå. Jag var orolig för de möjliga konflikterna kring döden. Hon gick omedelbart in i rädslan, plockade isär den och skickade iväg mig med känslan av att sorgen hade blivit välsignad.
Vad var det för en säregen förmåga? Ett geni, så pass omfattande, att det fanns med i hennes skapande och i mänskliga möten.
Oräddheten inför människan och hennes smärtpunkter både formade och skapade innehållet i verken. Det märktes i filmer som ”Mamma” och ”Skyddsängeln”, liksom i en teaterföreställning som ”Medeas barn”. På samma sätt var det med den forskande nyfikenheten, leken som lade grunden för en nyskapande estetik, som i ”Bröderna Mozart” och i ”Babydrama” (tillsammans med Ann-Sofie Bárány).
Hon formade Sverige som feminist, hon hade en absolut barnlojal blick och hon gjorde konstnärliga experiment som hade hjärta i sig. Det är en förfärlig förlust i en mörk tid att just hon inte finns längre.
Malin Ullgren
Liam Payne 1993–2024
När en barndomsidol dör försvinner en bit av barndomen med den. Och för väldigt många tjejer ur en viss generation – numera unga kvinnor – var den idolen Liam Payne och de andra medlemmarna i One Direction.
Dagarna efter den 31-åriga popartistens tragiska död, efter ett fall från en balkong på ett hotell i Argentina, hölls minnesstunder runt om i världen av förtvivlade fans. Ett upprop som krävde nya lagar för att skydda artisters psykiska hälsa började cirkulera och samlade tiotusentals namnunderskrifter.
Liam Paynes främsta bidrag till musikhistorien blev åren i One Direction, och de många världshittar han var med och skrev. När han motvilligt gick med i den ihopsatta pojkgruppen var han sexton år – och drömde om en solokarriär. Baksidorna som följde av den snabba berömmelsen, som Payne själv har berättat om i intervjuer, är sorgligt nog långt ifrån unika. Inte heller hur historien slutade.
Som soloartist blev Liam Payne omsprungen av bandkollegorna. Han blev i stället den som fortsatte hoppas på en återförening. Kanske är det också därför många fans sörjer. Med Liam Paynes död släcks förevigt hoppet om ett enat One Direction.
Kajsa Haidl
Georg Riedel 1934–2024
Det var en invandrare som skrev soundtracket till den svenska moderniteten.
Inget konstigt med det.
Georg Riedel gav jazzen en klang av folkhem och folkhemmet en klang av jazz. När Arne Domnérus ägde scenen på Nalen och Monica Zetterlund sakta gick hem genom stan var det Georg Riedel, judisk flykting från Sudetlandet, som stod vid basen. Barnvisorna som kom sedan har format flera generationer svenskars känslor och intellekt – melodierna om sjörövarna, bonddrängarna, snickarbodarna och om plikten att göra så att blommorna blommar.
Det lät enkelt men var finlir.
Under sina sista år utforskade Georg Riedel sitt judiska arv med sångboken ”Jiddischland”, där både Alfons Åberg och Emil i Lönneberga får judisk språkdräkt. Kanske följdriktigt – Georg Riedel hade inte varit densamma utan Sverige, och Sverige inte detsamma utan Georg Riedel. När den judiska kulturen i Sverige nästa år firar 250 år tvingas man göra det i hans fysiska frånvaro.
Deltar gör han på sitt sätt ändå. Det var ju han som skrev våra verkliga nationalsånger.
Björn Wiman
Faith Ringgold 1930-2024
När den afroamerikanska konstnären, författaren och aktivisten Faith Ringgold dog i våras, 93 år gammal, hade hon kultstatus. Men genombrottet dröjde tills hon var långt över 80 år, efter att MoMA i New York förvärvat hennes monumentalmålning ”Die” från 1967, som skildrar gatukravaller i Harlem.
Född i denna stadsdel 1930 växte hon upp i den kulturella Harlemrenässansens efterdyningar och präglades även av medborgarrättsrörelsen. Efter att ha tröttnat på att ha ateljén full av osålda målningar, gick hon över till textilkonst. Och blev snabbt ryktbar för sina originella lapptäcken (eller quiltar) med vackert mönstrade bårder, infogade texter och applikationer.
På ett nyskapande och högst personligt vis blandade hon stilgrepp från europeisk modernism, afrikansk kultur och textil tradition.
På Bildmuseet i Umeå 2020 fick svensk publik uppleva hennes fängslande och färgstarka konst. Faith Ringgolds berättande lapptäcken, med självbiografiska inslag men även porträtt av historiskt betydande svarta personer, är hennes främsta bidrag till konsthistorien.
Birgitta Rubin
Maggie Smith 1934-2024
När Maggie Smith var en ung turnerande skådespelare brukade hon trycka fast en böckling under bordet i hyresrummet – ifall värdinnan hade varit bitchig. Det är en av flera krigshistorier som den brittiska veteranaktrisen levererar – med osviklig komisk tajmning – i ”Nothing like a dame”. En ljuvlig dokumentär där hon snicksackar om livet och karriären med tre gamla kollegor (Judi Dench, Joan Plowright och Eileen Aitken).
Det är någonting med den anekdoten som känns så talande för Maggie Smith som pendlade mellan scenen, filmen och tv-världen under sju decennier och kammade hem otaliga priser.
Hon gjorde rolltolkningar av snörpiga och puritanska damer med hög svansföring till skön konst. Charlotte Bartlett i Florensromantiska ”Ett rum med utsikt” satte tonen. Minerva McGonagall, lärare i förvandlingskonst i ”Harry Potter”-filmerna, föryngrade hennes fanskara. Den slagkraftiga matriarken Violet Crawley i långköraren ”Downton Abbey” cementerade hennes kändisstatus.
Men oavsett roll fanns det alltid något underbart anarkistiskt i hennes persona. En salt humorist i höghalsad spetsklänning.
Helena Lindblad
Allan Svensson 1951-2024
Skådespelaren Allan Svensson hade nära till självironin. Hellre än brösttonerna valde han det lilla självtvivlet i den store lögnaren – som Jago i ”Othello”, Roy Cohn i ”Angels of America” eller i titelrollen i ”Kapten Klänning”. Mest hemma var han på Kulturhuset Stadsteatern där han även regisserade en ljuvlig ”Det susar i säven” full av mänskligt rörande djur.
Men det var som brevbäraren Gustav Svensson, i tv-komedin ”Svensson, Svensson” på 1990-talet, som han blev oförglömlig. Mycket i serien handlar om Gustavs kamp mot nutiden som han såg som en personlig förolämpning. Detta, och att Allan Svensson så roligt och kärleksfullt lyckades förmänskliga inte bara en utan två av tidens klichéer, som vi normalt tycker rätt illa om, gav honom en plats i svenska folkets hjärta.
I både den lille hemmatyrannen, oroligt förbisprungen av sin nyvakna hustru i karriären, och i betongsossen, vilse i det moderna, gav han oss något att känna igen. Denna trubbiga ilska var ju saknad. Fantomsmärta efter ett postverk och en försvunnen värld.
Ingegärd Waaranperä
