Klockan närmade sig midnatt den 7 maj 1945. Tjugoåriga Elsa Eriksson skrev febrigt i sin svarta dagbok. Hon och hela Stockholm hade firat freden i Europa.
”Hela Kungsgatan var vit av papper – och luften också. Folk red på varandras axlar, hängde utanpå bilar och spårvagnar och klättrade uppför väggar.”
Pennan raspade mjukt i dagboken: ”Fred. Fred!”
80 år senare ligger samma svarta dagbok på köksbordet framför Elsa Eriksson. Hon bor numera i Sund utanför Örnsköldsvik efter att ha jobbat som barnmorska i England, Indien och Skåne.
Hennes hållning är rak, orden flödar men synen kunde vara bättre. Elsa Eriksson är en av få kvar med den vuxnes minnen och reflektioner från det euforiska folkhavet i Stockholm 1945. Men hon vill börja i andra änden.
– Jag vet exakt var jag stod när nyheten kom.
Hon pratar om den 1 september 1939. Tyskland invaderade Polen. Hon hörde det som 14-åring på radion hemma i köket i byn – Ångermanländska byn Myckelgensjö, där hon växte upp med åtta syskon.
– Jag gick ut till en hölada på gården och la mig i höet. Där låg jag länge, länge. Jag hade ingen att prata med. Man pratade inte med barn om kriget.
Hon säger att hon såg hur Hitler rustade.
– Men ingen stoppade honom. Jag hade varit orolig över det.
Elsa Eriksson ville studera.
– Jag ville hjälpa andra och bli sjuksköterska.
Möjligheten kom 1945 via Svenska baptistförbundets eget läroverk i Stockholm, Betelseseminariet, och hon bodde inneboende i Vasastan hos fru Rut Cahrle.
Dagboken ligger uppslagen framför oss. Vi läser högt:
”Fru Cahrle kom hem vid sextiden och sa att det var fred. Fred! Kunde det vara möjligt?”
Elsa Eriksson minns hur hon drog på sig sin svarta kappa och bruna basker och sprang ut, till en kokande stad. I hastigheten fäste hon ett rött, vitt och blått sidenband vid kragen – efter den norska flaggan – många norrmän hade flytt kriget till Stockholm.
Det första hon mötte var ”en lastbil full med norskar som sjöng ”Ja ve elsker”.
Hon hoppade på Fyrans blåvita spårvagn från Sankt Eriksplan och var snart i ett folkhav som tågade mot norska legationen. Dagens Nyheter skrev hur minst 6 000 personer samlades där invid Karlaplan.
”Det var svart med folk”, skrev Elsa och fortsatte: ”Hundratals ridande poliser kunde inget göra åt den stora folkmassan. Vi hurrade och skrek vad vi kunde ‘Leve Norge!’.
Så var det någon som började ropa – ‘Mot slottet!’”.
Samtidigt hörde Elsa Eriksson sitt eget namn ropas – och hon fick sällskap av några klasskamrater.
”Studenterna började springa och vi efter. Då vi kom fram till slottsporten försökte vakterna hindra oss men vi sprängde vakterna och kom in på inre borggården”.
Men kungen, Gustaf V, var borta på Drottningholm. Alla tågade i stället mot Stockholms dåvarande paradgata, Kungsgatan – festens höjdpunkt. Där snöade det av papper, räknemaskinernas remsor kastade ut i långa serpentiner och norska flaggor vajade överallt från vidöppna fönster.
Elsa skrev: ”Det var nästan en omöjlighet att tänka sig komma fram. Folket skrek. Man kunde tro att det var några dårar som sluppit ut från dårhuset, att stan hade blivit galen.”
– Jag kan knappt förklara lyckokänslan i dag, säger Elsa Eriksson och fortsätter:
– Alla kramade varandra. Det var ett stort vi, en enighet och en enorm lyckokänsla. Och ändå hade vi inte varit med i kriget. Hur kände då norrmännen och danskarna och alla de andra?
Efter att ha varit uppe och vänt i en överfull restaurang Pagod längst upp i södra Kungstornen var klockan snart midnatt.
”Jag gick hem lycklig och nöjd med dagen. Ibland vaknade jag av att de skrek och hojtade på gatan. Men vad gjorde det – det var ju Fred!”
Elsa Eriksson tar en klunk ångande kaffe. Rösten försänks i allvar. Hon säger sig nu se likheter med 1930-talet.
– Ja, det är fruktansvärda likheter. Då var det bara Hitler som ville ha ett större rike. Nu vill Putin ha tillbaka sitt stor-Ryssland och Trump vill ha ett ännu större Amerika. Väldigt få vågar protestera.
En bil brummar förbi hennes lägenhet.
– Ja, men jag är rädd. Det är så… hemskt. Maktgala människor som går efter regeln att den starke vinner. Det skrämmer mig så oerhört.
Vad tror du kommer att hända?
– Jag är rädd för att det kommer att bli krig. Jag hoppas att jag har fel. Men det är mycket jag känner igen från den tiden. Det är bara så.
