Roman
Helena von Zweigbergk
”1979. Johanna och Ingrid”
Norstedts, 419 sidor
Familjen har i åtminstone tvåhundra år varit ett kärt romanämne; familjen är den lilla världen som förhåller sig till den stora världen som ett mikrokosmos till kosmos. I berättelser om två unga människors väg till altare och föräldraskap kunde ett helt samhälle ta form och utvecklas. Kvinnans underordnade ställning, klassklyftor, maktkamper och konkurser, allt kunde få sin plats i familjen, inte så sällan förtiget och dolt under täcket, men ändå närvarande som ett hot eller löfte.
Familjen har förändrats radikalt sedan början av 1800-talet. Ändå består den, även i romanen, trots att den där ofta döljer sig under andra genrebeteckningar. Den klassiska formen, som följer en familjs liv och öde under många år, är mera ovanlig. Desto intressantare att se vad en författare som Helena von Zweigbergk gör med familjen när hon nu följer upp ”1959. Ingrid och Georg” från 2022 med ”1979. Johanna och Ingrid”. Den förra med undertiteln ”En kärlekshistoria”, den nya ”Ett familjedrama”.
1979 är Ingrid och Georg inte längre tillsammans. Han har gift om sig, flyttat till Skåne och fått två döttrar till, medan Ingrid bor ensam med sin nu snart 20-åriga dotter Johanna. Så träffar hon Torkel, en femton år yngre man med oklar bakgrund, manchesterjacka, långt hår och hatt. Han flyttar in efter någon vecka. Rekordårsoptimismen från 1959, drömmarna om ett modernt familjeliv, har ersatts av styvfamilj, och generationskonflikter.
Zweigbergk lägger perspektivet än hos Ingrid, än hos Johanna, medan övriga betraktas utifrån. Ingrids förälskelse, oro över åldrande, förvåning över sitt begär och tvivel på den yngre älskaren beskrivs och förklaras för säkerhets skull också. Detsamma gäller Johannas känslor och våndor, hennes ensamhet, hennes sorg inför moderns förvandlingar och hennes obehag inför Torkel.
Familjen påverkas av nya trender och livsstilar, fria förbindelser och drogmissbruk, föräldrar som inte vill vara vuxna och barn som inte får hjälp att bli det
Tidsmarkörerna är många, Björn Borg rankas som världsetta, Johanna lyssnar på David Bowie, Ingrid läser Erica Jong och det är svårt att ringa privatsamtal från den enda, fasta telefonen i lägenheten.
1979 var också det år då kärnkraftsolyckan i Harrisburg inträffade, då Khomeini utropade Iran som islamisk stat och varvskrisen skördade sitt första offer, Eriksberg. Men det nämns inte, det personliga är inte politiskt i Zweigbergks roman, hon vill skildra privata relationer. Familjen påverkas av nya trender och livsstilar, fria förbindelser och drogmissbruk, föräldrar som inte vill vara vuxna och barn som inte får hjälp att bli det. Men den stora världen är långt borta.
”1979” är en bok för läsare som vill känna igen sig, följa varje steg huvudpersonerna tar och komma nära deras känslor, som beskrivs in i minsta skiftning; en läsare som är lika intresserad av relationer som författaren.
Men denna läsare måste också acceptera att allt är genomlyst och att berättelsens gång är helt förutsebar. Ingenting lämnas oredovisat, ingenting ges åt läsaren att tolka, ingen fråga lämnas obesvarad. Ska Ingrid köpa den där klänningen som lämnar ryggen bar? Vi skulle vilja avråda, men vet att hon kommer att köpa den och att den inte blir till glädje.
Läs fler texter av Ingrid Elam och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
