Ett larm tjuter mitt ute i skogen. Sedan nedräkning följt av en smäll så öronbedövande att den skulle kunna skrämma livet av vem som helst.
Men 30-åriga Ho Thi Duyen ler med hela ansiktet.
– Jag älskar ljudet när vi spränger explosivt material som vi har hittat. Det är ljudet av lycka. I dag på morgonen hittade vi två klusterbomber. Vi desarmerade och förstörde dem på ett säkert sätt, säger hon.
Vi befinner oss i utkanterna av staden Dong Ha i den vietnamesiska provinsen Quang Tri. Det var här, i den demilitariserade zonen som utgjorde gränsen mellan Nord- och Sydvietnam, som de mest intensiva striderna i kriget pågick.
På onsdag den 30 april har det gått 50 år sedan det omdebatterade och väldokumenterade kriget tog slut. I alla fall enligt historieböckerna. I verkligheten är det fortfarande högst närvarande. Runt 10 procent av de 5-8 miljoner ton bomber som USA fällde under kriget – mer än dubbelt så många som under andra världskriget – utlöstes aldrig. Nu ligger de i marken, livsfarliga för alla som snuddar vid dem. Minst 100 000 personer har dödats eller skadats av blindgångare, ammunition som aldrig exploderade, sedan striderna upphörde. Det senaste dödsfallet skedde när en man skulle lägga om sitt köksgolv och stötte på en granat.
Det är därför Duyen ler så brett efter det enorma dånet som får löven att rassla i gummiträden. Hon jobbar sedan tre år tillbaka som tekniker för organisationen Peacetrees, vars arbete bland annat är att rensa marken från blindgångare och göra den säker igen. För bönder, för barn, för bybor.
DN följer Duyen och hennes lag på 16 personer när de metodiskt söker av ett landområde i distriktet Cam Lo. Som redskap har de detektorer som börjar pipa i allt ljusare toner när de närmar sig ett misstänkt föremål. Ho Thi Duyen medger att det var läskigt när hon var ny i jobbet.
– Första gången jag upptäckte explosivt material på fältet blev jag rädd.
I dag blir hon mest glad när detektorn börjar pipa energiskt. Hennes familj drabbades liksom de flesta vietnameser hårt av kriget. Mor- och farföräldrarna dog, släktingar förlorade ben och armar. Därför känns det tillfredsställande att ha ett arbete som säkrar marken.
– När vi hör explosioner i dag är det inte längre ljudet av krig och förlust. Det har blivit ett ljud som symboliserar trygghet och glädje.
Än är det långt kvar innan marken i Vietnam är helt säker. Det kommer att ta 30 år för arbetet att bli klart, bedömer Le Thi Phuong Uyen, projektledare vid Peacetrees. Eller ännu längre. Donald Trumps presidentskap oroar. Peacetrees finansieras av det amerikanska utrikesdepartementet. Än så länge får de pengar. Men Trump har frusit biståndsmyndigheten USAID:s bistånd, som bland annat finansierade Vietnams arbete med att hantera konsekvenserna av agent orange, det kemiska växtbekämpningsmedlet som amerikanska trupper använde för att avlöva stora skogsområden där motståndare kunde dölja sig – och som förstörde människors hälsa.
– Vi är oroliga för att USA kommer att krympa medlen till oss. Därför söker vi hela tiden finansiering från annat håll, säger Le Thi Phuong Uyen.
Årsdagen av krigsslutet kommer att uppmärksammas med parader och flyguppvisningar. Den röda vietnamesiska flaggan syns redan vaja längs gatorna i Hanoi och Dong Ha. Vietnam är i dag en av Asiens mest snabbväxande ekonomier och ett populärt turistmål. Landet har gjort sig känt för sin diplomatiska skicklighet i att balansera supermakterna USA och Kina. Men det är också en kommunistisk enpartistat som får kritik för att bryta mot mänskliga rättigheter och begränsa yttrandefriheten.
Bonden Suu Truong, 65, tar lydigt en paus i arbetet när de två klusterbomberna som hittats ska sprängas. Han äger 1 300 gummiträd på marken som Peacetrees håller på att röja och har tappat räkningen på hur många outlösta minor och bomber som han har hittat. Förr brukade han plocka upp dem och kasta dem i floden, vilket är livsfarligt. Nu vet han, genom Peacetrees utbildning, att han aldrig ska vidröra ett misstänkt föremål utan genast ringa organisationens heta linje. Dit brukar man få runt 30 samtal i veckan och medarbetarna åker ut direkt.
– Jag vet att det här är farlig mark, men jag måste arbeta för att försörja min familj, säger Suu Truong som är lättad över att marken nu är på väg att bli mer säker.
Suu Truong har många barnbarn, han hoppas att de aldrig ska uppleva det han gjorde under kriget.
– Vi var rädda när vi åt, och när vi sov. När som helst kunde bomber släppas på oss. Kriget var en miserabel och svår period.
Långt bort från bonden Suu, och med helt annan bakgrund och erfarenhet, drar amerikanen Chuck Searcy samma slutsats. Han tjänstgjorde i Vietnam 1967-1968.
– Kriget var en enorm tragedi för det vietnamesiska folket.
Den amerikanska veteranen från Georgia har just rivit av några sorglösa countrylåtar på gitarren i sitt hem i Hanoi. Han är en av över tre miljoner amerikaner som kallades in för att, under allt större protester, strida på den sydvietnamesiska sidan i kriget. Och han är en av många amerikanska soldater som återvänt för att sona krigets synder. Första gången han kom tillbaka, 1992, mötte han ett land som låg i spillror. USA hade belagt Vietnam med handelsembargo och det rådde brist på mat.
Som veteran kände Chuck Searcy ett moraliskt ansvar. Och han blev inspirerad av vietnameserna. De var fast beslutna att se framåt, trots att allt var så eländigt. Att de dessutom välkomnade honom varmt kom som en total överraskning.
– Jag förstod inte, varför hatade inte vietnameserna oss efter det vi hade gjort? Men de sade: ”Det var USA:s politiker som skickade er hit. Ni bestämde inte. Ni tjänade ert land och vi respekterar det. Ni vet vad vi gick igenom. Vi vet att ni också led. Så nu är vi bröder.”
Under kriget jobbade han för militärens underrättelsetjänst. I arbetsuppgifterna ingick att studera den nordvietnamesiske ledaren Ho Chi Minhs tal och att läsa om vietnamesisk kultur och historia. Allt för att förutspå den nordvietnamesiska sidans nästa drag. Men för Chuck Searcy ledde studierna till att han ganska snart kom till insikten att den amerikanska regeringen begick ett misstag, och att man lurade det amerikanska folket.
– Jag insåg att vad det amerikanska folket fick höra om Vietnam inte var sant och att det vi gjorde mot folket här var orättvist. Mina efterforskningar ledde till slutsatsen att den amerikanska regeringen inte bara hade ljugit för oss, nu var jag en del av den lögnen.
Chuck Searcy jobbar i dag för organisationen Renew. Liksom Peacetrees rensar den Vietnam på bomber och minor som inte exploderade i kriget. Travar med böcker om Vietnamkriget ligger på bordet i hans hem. Han är utbildad i statskunskap och har jobbat i den amerikanska senaten en period. När han flyttade till Vietnam 1995 var tanken att han skulle stanna i tre år. Nu har det gått 30 år och 80-årige Searcy är kvar. Trots att Renew sedan 2001 har rensat bort över 800 000 bomber, de flesta i Quang Tri, återstår mycket att göra.
– Arbetet vi gör är inte klart, det kommer aldrig bli riktigt klart. Arvet efter kriget, den enorma användningen av bomber och minor i hela landet med jättemånga döda och skadade, den tragedin kommer att fortsätta i många år framöver.
Han är besviken på att världen inte har lärt mer av Vietnamkriget.
– Vi måste inse de hemska följderna av att använda vapen. Nuvarande situation med krig i Gaza, Ukraina och på andra ställen gör en tårögd. Det bara fortsätter.
Videon är 1 min 29 sek lång.
Den amerikanska veteranen Chuck Searcy flyttade till Vietnam 1995. Han kände ett moraliskt ansvar att bidra till återuppbyggnaden av landet.
När han återvände från kriget för att studera vid University of Georgia engagerade han sig i den växande rörelsen mot kriget. Hans föräldrar var förfärade. ”Vad har hänt med dig, har du blivit kommunist”, utbrast hans far som hade deltagit i andra världskriget och varit krigsfånge i Tyskland. Kontakten bröts. Men efter ett par år, när protesterna mot kriget rasade i USA och resten av världen, hade de ändrat sig och gav honom rätt. Kriget var fel. Och i dag lyssnar Chuck Searcy mer än någonsin på rådet han fick som ung av sin mamma.
– Hon hade en grundregel som löd: ”Lyssna till människor och visa lite respekt!” Om alla hade följt det rådet hade vi inte haft så många hemska problem och Vietnamkriget hade aldrig uppstått. Vietnameserna berättade vad de ville ha och att vår vänskap var viktig. Men vi lyssnade inte och vi visade dem inte den respekt som de förtjänade.
Tillbaka i Quang Tri intar minröjaren Duyen sin lunch under en presenning, regnet hänger i luften. Hon nämner också respekt, och hon tror att världen har sådan för Vietnam nu.
– Även om vi är små rent fysiskt har vi ett stort hjärta. Vår solidaritet är stor nog att vinna över alla fiender. Nu lever vi i fred och är stolta över den.
Läs mer
De stred för USA i Vietnam – nu återvänder de för att gottgöra död och förstörelse
