Antalet adhd-diagnoser har ökat kraftigt de senaste åren. Men psykiatrin möter också en ny grupp patienter: Unga vuxna som vänder sig till vården för att de vill bli av med en diagnos.
I snitt en gång i veckan blev Region Skåne kontaktade av personer som ville göra en omdiagnostisering. Det är egentligen ingenting som erbjuds, per automatik, men på Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) i Skåne fattades beslut om ett tidsbegränsat projekt.
DN besökte mottagningen när verksamheten nyligen hade startat, sommaren 2023. När projektet nu avslutas, 1,5 år senare, har de tagit emot 72 personer. Av dem har 60 fått sin adhd- eller autismdiagnos borttagen.
Sophia Eberhard, specialist i barnpsykiatri och vuxenpsykiatri och chefsöverläkare på BUP i Skåne, som har lett projektet beskriver gruppen som ”ganska högfungerande”.
– De allra flesta har en god funktion och går antingen i skola, studerar eller har ett arbete. De har en fungerande ekonomi, bostad och sociala kontakter, säger hon.
Genomsnittsåldern för projektets deltagare är 21–22 år varav de flesta fick sin diagnos i mellanstadieåldern. För att få komma till mottagningen krävdes att man inte medicinerat eller fått annan behandling för diagnosen under de senaste åren.
När Marcus Siding var 12 år fick han diagnosen adhd. Åtta år senare var han en av de första att få den borttagen på mottagningen i Malmö. Då beskrev han det som att han var glad, men inte det minsta förvånad, över resultatet.
Två år senare är han fortfarande nöjd med att ha gjort omprövningen.
– Jag hade under lång tid misstänkt att jag inte hade adhd, så att få det bekräftat var väldigt skönt att höra, säger han.
De koncentrationsproblem han upplevde i grundskolan tror han nu, när han i vuxen ålder ser tillbaka, handlade om mognad. Under gymnasieåren klarade han studierna utan anpassningar och stöd, vilket han inte heller behövt senare. Därför har avdiagnostiseringen inte inneburit någon omvälvande förändring för hans del, men den bekräftade hans egen känsla.
– Jag hade faktiskt rätt, jag vet lite mer om mig själv och har nog blivit lite mer självsäker.
Han tycker att vården ska erbjuda omdiagnostisering för de som önskar det.
– Det är vården som en gång satte diagnosen så då tycker jag att det är deras ansvar att ompröva den om man vill få bort den, säger Marcus Siding.
Sophia Eberhard och hennes kollegor har reagerat på att många var just runt 12 år gamla när de utreddes. De har därför ställt sig frågan om vissa symptom kan ha handlat om en stökig pubertetsutveckling.
– En lärdom är att vid utredningar på den åldersgruppen måste man sannolikt vara extra varsam och extra noga med att symptomen inte förklaras bättre av någonting annat, säger hon.
De har även mött flera personer vars otrygga uppväxtförhållanden eller utsatthet för våld, missbruk eller andra sociala problem kan ha legat bakom de symptom och beteenden som de hade som barn.
– De kanske skulle kunna förklaras av adhd, men personerna tycker själva nu många år senare att man borde ha tittat på hur de hade det, säger hon.
Projektet har inte undersökt om diagnoserna från början var felaktigt ställda eller inte. Deltagarna själva har olika upplevelser av det.
– En grupp tyckte att diagnosen nog stämde när de fick den, men tycker definitivt inte att den gör det nu. En annan grupp tycker att diagnosen egentligen aldrig kändes rätt. Den kanske ställdes lite över huvudet på dem. Vi får vittnesmål om att de själva inte blev jättemycket tillfrågade, säger Sophia Eberhard.
Bland dem som velat ompröva en diagnos hade över hälften en konkret anledning, till exempel att de ville söka en utbildning eller jobb där diagnosen var ett hinder i antagningsprocessen. För resterande handlade det om känslan av att den inte stämde eller hur den fick andra att bemöta dem.
– Fast det inte var formellt stopp någonstans så upplevde de problem. Flera vittnade om att de hade sökt hjälp för till exempel psykisk ohälsa på en vårdcentral och att allt förklarades med deras adhd. Vissa sökte för kroppsliga besvär och blev ifrågasatta eller kände sig oschysst bemötta, säger Sophia Eberhard.
Deltagare har beskrivit sin diagnos som ”klistrig”, som att den hänger kvar och påverkar deras liv även när de inte längre känt igen sig i den.
– Diagnosen hänger kvar efter att den har haft en klinisk relevans och kan ställa till det. Så är det inte när man bryter benet, utan när det har läkt så lämnar man det bakom sig. Här äger inte personerna själva det beslutet. Jag tror och hoppas att vår syn på detta kommer att ändras framöver, men vi får se.
För en funktionsnedsättning behöver man ha för att uppfylla kriterierna för en diagnos. Drag av adhd är en sak, men en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning kännetecknas av att personen inte klarar sin tillvaro, hemma, i skola, studier eller på arbetet, och i det sociala samspelet.
– Det räcker inte att bara vara impulsiv och ibland ha svårt att koncentrera sig. Det är vi alla ibland i olika grad, säger Sophia Eberhard.
Mottagningens första 19 patienter har utöver bedömningen också djupintervjuats. Det ligger nu till grund för vidare forskning.
Vad är den viktigaste lärdomen?
– Att en diagnos inte är livslång för alla och att vi i psykiatrin behöver beakta det. Både när vi ställer diagnoserna, hur vi tänker och pratar med våra patienter och hjälper dem vidare.
Projektet är nu formellt avslutat. Förhoppningen är att lärdomarna kan användas i liten skala i den ordinarie psykiatriska verksamheten i Skåne. Nu skissas på en modell för hur det skulle kunna se ut. På sikt önskar Sophia Eberhard att det ska bli upp till personen som fått diagnosen att avgöra om den är relevant eller inte.
– Jag hoppas att det blir som med andra psykiatriska diagnoser, att det är patienten själv som äger svaret på frågan om de fortfarande har en funktionsnedsättning eller inte. Men där är vi ju inte i dag, säger hon.
Läs mer:
Kraftig ökning av adhd-diagnoser – samtidigt vill fler bli av med sin diagnos
Marcus blev av med sin adhd-diagnos på Sveriges första mottagning för avdiagnostisering
