På ”Blåögd”, sitt andra album för i år, sjunger Molly Sandén om att känna sig missförstådd och rastlös. De vardagsnära raderna verkar uppriktiga och nästan sårbara. Det är bara det att man inte hör innebörden för den perfekt skolade sången. I stället känns det inövat, liksom läst från en teleprompter på ett språk artisten uttalar perfekt men inte begriper. Sjunger Molly Sandén för bra för sitt eget bästa?
Bristen på intimitetskänsla hjälps inte av att flera låtar har en lite väl likartad melodi, tempo och ackordföljd. Det ger ett sammanhållet, proffsigt intryck, men jag tror till exempel inte att jag hade märkt om Viktor Leksell-duetten ”Lost and found” bytte refräng med ”Det säger väl allt (Voice memo)” – en titel vars suffix för övrigt får en att hoppas på något råare än de andra slätt producerade låtarna. Men även här badar sången i ett reverb som ökar avståndet till orden.
På samma låt sjunger Molly Sandén, med en metablick på sin egen musik, att det är ”svårt att skriva låtar” – och så går hon upp i falsett – ”och poesi”, när tillvaron är trygg och stabil. Det är en strof som summerar albumet bra.
Den enda gången man hajar till är på ”Hålla mig” som utmärker sig genom att vara ren och skär schlagerpop, vilket piggar upp. Det är nog inte meningen, men den dramatiska syntmelodin gör det omöjligt att inte föreställa sig Molly Sandén tillbaka på Melloscenen framför flammande bakgrundsljus.
Att Sandén, efter en dryg miljard Spotify-lyssningar, inte vågar mer är symptomatiskt för det växande strömlinjeformade mellanskiktet i svensk pop. Men några lyssningar in nynnar jag med i refrängerna, förvissad om att även den här skivan kommer att hitta hem hos en bred publik. Särskilt titelspåret och ”Lost and found”, båda redan släppta singlar, växer till stora ballader som lär passa utmärkt på popveteranens arenaspelningar i vår.
Bästa spår: ”Lost and found”
Läs fler skivrecensioner och fler texter av Vera von Otter.
