Violakonserter växer inte på träd, varken i Sverige eller internationellt. Men tack vare solister som Sigge Nisbeth blir de fler och fler. Britta Byströms violakonsert ”A walk after dark” följdes för fem år sedan av Andrea Tarrodis dito ”Ur Aednan”. Då hette Nisbeth ännu Ellen i förnamn. I en intervju med Hanna Höglund i senaste numret av musiktidskriften Opus berättar hen nu om transitionen i sviterna av bröstcancer och om den klassiska musikens krav på säljbarhet med trånga, traditionella könsroller.
Det var mitt under sin cellgiftsbehandling som Nisbeth från början skulle öva in ”Intertwine” – den nyskrivna violakonserten av Katarina Leyman som då, säsongen 2022/23, var hustonsättare hos beställarna Västerås sinfonietta. Nu blev torsdagens försenade uruppförande på samma gång ett statement när Nisbeth gjorde en Patricia Kopatchinskaja: klev in på scen barfota med regnbågsflaggan under hakan, precis som den moldavisk-österrikiska stjärnviolinisten tidigare gjort.
Stycket ”Intertwine” bygger på tanken om sammanflätning, såväl naturens väv av rottrådar som nätets world wide web, med den mellanmörka soloviolan som mänsklig, humanistisk röst i centrum. Det är musik som ska spelas med värme och ömhet – egenskaper som är lite av Sigge Nisbeths signum. Leyman har strösslat flitigt med pianissimon i partituret. Men västeråsarnas chefdirigent Simon Crawford-Phillips ledde musiken ur minnet och valde – kanske klokt nog – att inte spela fullt lika svagt som tonsättaren tycks ha tänkt sig.
Stycket börjar spirande och mystiskt med dallrande drag av brittisk naturlyrik. Men uttrycket skiftar genom verkets sex sammanhållna delar med flera insprängda solokadenser. Det är också violan – alltså människan – som har sista ordet i detta klangligt läckra, men inte helt formsäkra orkesterverk som ibland får något nostalgiskt och andra gånger mer rastlöst dansant över sig. Västerås Sinfonietta tycktes emellertid ha sparat verklig energi och dynamik till Beethovenfyran efter paus, men var också helt och hållet hemma i Haydns inledande ”Symfoni nr 70” med snyggt och snärtigt spel.
Läs fler konsertrecensioner och andra texter av Johanna Paulsson.















