Det är länge sen jag förlorade kollen på chipsmarknaden. I den matbutik jag oftast går till har chipsen nu en egen avdelning, så jag ser dem inte ens – utom när det pågår någon kampanj som spiller ut på andra ytor.
Så kom det sig att jag häromdagen kom hem med en ny chipspåse med en smaksättning jag absolut inte hade väntat mig – men faktiskt blev sugen på att prova.
Annars brukar det vara tvärtom, numera. Kebab & vitlök, mozzarella & balsamico, tzatziki, gin & tonic… det låter ju kanske gott, men inte just på ett potatischips. Och när jag först såg reklam för chips med smak av brynt smör trodde jag det var ett skämt, men härom dagen hittade jag sju olika sorter i hyllorna, ihop med salt, vitlök, chili, ramslök…
Chilivarianterna är ännu fler. Något jag inte förutsåg när jag kom till Mexiko i slutet av 90-talet och häpnade över att man där hade chili även i sina potatischips. Stark chili!
Tiden går. När jag växte upp kunde vi endast välja mellan saltade släta eller räfflade, samt grillchips – vars löksmak kallades mild men var påtagligt vass. Så småningom utökades sortimentet med några smaker till, som dill eller peppar… När sedan gräddfilsdippandet hade etablerats kom den banbrytande sourcreme & onion, som både hade inbyggd dipp och namnet på engelska.
Vid resor till England fann jag en helt annan chipskultur, med små portionspåsar på puben snarare än stora hundragramspåsar hemma (som i sin tur räknas som små i dag, när 275 gram är en sorts standard). Där var smakpaletten en annan: salt & vinäger, ost & lök, rostbiff, senap och inte minst brunsås – vilket snarare innebar HP-sås än vad en svensk yngling omedelbart antog.
Brittiska chips finns i dag även på svenska butikshyllor. På sistone har jag ofta sett ett franskt märke, med ännu en annan uppsättning smaker: chèvre, blåmögelost, aioli…
Sverige håller ändå en sorts tätposition. När jag söker runt efter chipssmaker som prövats men försvunnit hittar jag varma mackor, kebab, bearnaise, guacamole, äppelpaj och mojito. I det ljuset ter sig den påse jag nu bar hem som både radikalt nytänkt och ett under av okrystad självklarhet – den har smak av grön sparris.
Eller, så stod det åtminstone på påsen. Men jag gick bet på att faktiskt upptäcka några sådana spår när jag smakade, och det mesta av innehållet blev liggande.
Läs fler kåserier av Nisse, till exempel om vilken musik som bor bland storstadens biltutor och lantlivets insektssurr.















