De som bor på norra halvklotet anar inte vad de går miste om, tänker jag, och lägger mig på rygg i dammet för att från en mer bekväm position betrakta natthimlen ovanför oss. Den tycks ha rämnat från den ena horisonten till den andra.
Ljuset som tränger fram i den väldiga sprickan är Vintergatan som syns betydligt bättre här i Sydafrika eftersom södra halvklotet är den sida av vår planet som vetter in mot vår egen galax. Färgerna skiftar i ockra och violett. Gula, röda, blå och vita stjärnor har tänts efter att månskäran sjunkit bortom kullarna i väster.
Stjärnguiden Patrick van Wyk riktar sitt spegelteleskop mot stjärntecknet Skorpionen.
– Där har du Antares, det är en röd superjätte, säger van Wyk.
Den ligger 550 ljusår bort och vad vi betraktar är alltså stjärnans utseende under Sten Sture den äldres regeringstid på sent 1400-tal.
Här på den väldiga Karoo-stäppen i Sydafrika syns ingen polstjärna och vi använder i stället Södra korset för att orientera oss i vårnatten. Strax intill denna konstellation ser vi nebulosan Kolsäcken som ett mörkt hål i himlen. Längre österut svävar de två Magellanska molnen, dvärggalaxer som är satelliter till Vintergatan. Det södra molnet ligger 200 000 ljusår bort. Ljuset som träffar oss är alltså från mänsklighetens barndom, när homo sapiens var en relativt ung art och rörde sig över just dessa slätter i södra Afrika, på väg att upptäcka och erövra sin omvärld. Det är svårt att värja sig mot existentiella grubblerier under en himmel som denna.
Patrick van Wyk kommer från Sutherland som ligger 20 mil åt sydväst. Han är knuten till observatoriet där, som drar nytta av platsen på södra halvklotet, höjden över havet och bristen på nederbörd som garanterar molnfria vyer under stora delar av året.
Men när världens största radioobservatorium nu byggs i trakten, är det en annan faktor som är viktigast: Bristen på människor. Norra Kapprovinsen är större än Tyskland till ytan men har bara 1,3 miljoner invånare. Det motsvarar 2 procent av Sydafrikas befolkning.
För när det handlar om denna typ av astronomi, krävs största möjliga radiotystnad. Allt ljus är elektromagnetisk strålning och även om vi inte kan se det, kan radiovågorna fångas upp. Det ska astronomer göra med hjälp av närmare 200 gigantiska paraboler i Sydafrika och 130 000 julgransliknande metallantenner som samtidigt installeras i Australien. Dessa två radioteleskop utgör tillsammans observatoriet SKA, Square Kilometre Array, ett projekt där Sverige i vintras blev det trettonde medlemslandet i ett internationellt konsortium.
På så sätt kan man se stjärnor och galaxer som ligger så långt bort att det inte räcker med paralleller till Sveriges eller ens mänsklighetens historia för att illustrera avståndet. För det handlar om miljoner och miljarder ljusår. Forskarna ägnar sig åt en sorts intergalaktisk arkeologi för att studera universums barndom.
– Det finns en symbolik i att vi söker svar om universums uppkomst från platsen för människans ursprung. Det var härifrån vår art spred sig över världen, säger Adrian Tiplady som är biträdande chef för Sydafrikas organ för radioastronomi, Sarao.
Sensorerna – flera är tillverkade i Sverige – är så känsliga att de skulle kunna fånga upp radiotrafiken från en flygplats på en planet flera ljusår från jorden.
Om en sådan finns. Frågan om liv i rymden är lägre prioriterad bland forskarna. Men om vi någon gång träffar på signaler från en annan civilisation är sannolikheten stor att det är här det händer.
Stenhårda restriktioner råder när DN får unikt tillträde inför ett besök av G20-gruppens forskningsministrar. Även om sensorerna just nu täckts med isolerande filtar, kan de skadas av radiosignaler från vår egen värld.
Särskild lagstiftning i Sydafrika ger regeringen vetorätt mot installationer som kan hota landets radioastronomi inom ett område på fyra miljoner hektar. En grupp fårbönder köptes ut för att skapa en nationalpark på 130 000 hektar kring SKA och till denna kommer bara forskare att få tillträde. Det lär bli Sydafrikas motsvarighet till ”Area 51” och redan har det börjat säljas t-tröjor i trakten där SKA står för ”Secret Karoo Aliens”.
När vi lämnar småstaden Carnarvon ombeds vi att först stänga av platstjänsterna i mobilen, därefter wifi och bluetooth, för att sedan sätta telefonerna i flygplansläge innan vi stänger av dem helt. Trådlösa hörlurar är inte att tänka på. På den 80 kilometer långa vägen ut i stäpplandskapet passerar vi sedan flera vägspärrar där vakter skannar av oss med särskild utrustning för att försäkra sig om att radioskugga fortsatt råder.
Här körde Adrian Tiplady runt som ung forskare för 20 år sedan och letade efter den optimala platsen när Sydafrika skulle bygga sitt eget radioobservatorium, MeerKat, som består av 65 paraboler. Den sydafrikanska anläggningen utgör kärnan i det större megateleskopet som kommer att vara fullt fungerande år 2032.
Men till vilket pris? Det är inte gratis att bygga dessa anläggningar och forskningen inom naturvetenskap har nått så långt att det är en pedagogisk utmaning att förklara för skattebetalare varför dessa projekt är viktiga. Bot mot cancer är en sak. Kosmisk magnetism och roterande neutronstjärnor i yttre universum är något mindre greppbart. Lindsay Magnus, chef för den sydafrikanska delen av SKA, lyfter fram helheten.
– Att ställa frågor är vad som gör oss till människor. Och när vi ställer dessa frågor, får vi svar på andra frågor längs vägen. Jag tycker också att det är viktigt att vi fortsätter generera information och inte bara blir konsumenter av information.
I flera av de närmaste städerna saknas matte- och fysiklärare från årskurs nio och uppåt. Nomfundo Makhubo, som ansvarar för projektets sociala insatser, berättar om en arbetslöshet på 64 procent i området.
Bygden har redan gynnats av att vägnätet rustats upp för transporterna av all utrustning till SKA.
– Vi har lärlingsprogram för elektriker, dieselingenjörer och rörmokare så att vi kan rekrytera arbetskraft lokalt i så stor utsträckning som möjligt, säger hon.
Konsortiet har även delat ut stipendier till de mest begåvade eleverna för att de ska kunna gå på internat i Carnarvon och de satsar särskilt på att väcka intresset för teknik bland skoleleverna. Några skolbarn har genom robotprogrammet fått åka på tävlingar i USA, Danmark och Slovenien.
– Min dröm är att bygga en robot som kan köra, flyga och gå under vatten, säger 17-årige Eugenio Niuwegeeld till DN under ett besök på skolan.
Stjärnguiden Patrick van Wyk säger att observatorierna redan har väckt ett intresse för rymden bland barnen i området, något han ser som väldigt positivt.
– Matte och fysik är inte alltid vad barnen helst vill plugga. Men jag brukar säga till dem att blicka upp mot natthimlen, för då kan de se sina framtida karriärer.
Läs mer:
Kan världens största teleskop lösa gåtan om livets uppkomst?
Sverige går in i bygget av världens största rymdobservatorium
