Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Under det senaste halvåret har det inträffat tre händelser som vittnar om att säkerheten kring svenska politiker bör ses över.
Först tog sig aktivister in i utrikesminister Maria Malmer Stenergards (M) trappuppgång, satte upp affischer och publicerade inlägg i sociala medier. Därefter tvingades civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin (M) stå ut med att propalestinska demonstranter följde efter honom från riksdagen på ett djupt obehagligt sätt. Och förra veckan meddelade Centerledaren Anna-Karin Hatt att hon hoppar av på grund av hat och hot, som gör att hon upplever att hon alltid behöver se sig över axeln och inte kan känna sig trygg ens i sitt eget hem.
Hennes vittnesmål har fått ringar på vattnet: Flera toppolitiker går nu ut och berättar om vidrigheter som de tvingas utstå, med allt från återkommande dödshot och saker hemskickade i brevlådan till mordhot på krogen och att behöva flytta (SvD 20/10). Riksdagsledamoten Tobias Andersson (SD) förklarar att han har begränsat de fysiska hoten genom att undvika vissa miljöer. Och Annika Strandhäll (S), tidigare minister och riksdagsledamot, säger att hoten ibland till och med riktats direkt mot hennes barn.
Politiker måste kunna känna sig säkra när de är hemma och röra sig fritt i offentligheten.
Att leva med det är utmattande, konstaterar hon, vilket inte är undra på (SvD 15/10). Politiker måste kunna känna sig säkra när de är hemma och röra sig fritt i offentligheten.
Men så är det alltså inte i dag.
I en parlamentarisk utredning, som presenterades tidigare i år, framgår att riksdagsledamöterna generellt känner sig trygga i riksdagens lokaler. Däremot upplever många otrygghet på andra platser. Framför allt i den privata bostaden, som i regel ligger långt från riksdagen, och där de ofta bor tillsammans med andra.
Kombinerat med att över 60 procent av ledamöterna i Brottsförebyggande rådets undersökning uppger att de utsattes för hot, våld eller trakasserier under det senaste valåret, är det alltså inte konstigt att kommitténs övergripande slutsats är att skyddet kring riksdagsledamöterna måste stärkas.
En enkel åtgärd som föreslås är att erbjuda alla trygghetspaket i hemmet, utan krav på att göra individuella riskbedömningar eller att det finns konkreta hot, vilket borde vara självklart. Dessutom förespråkas att det genomförs en större säkerhetsutredning, som även inkluderar ledamöternas familjer, som man sedan kan ta ytterligare steg ifrån.
Inget av detta är en quick fix som garanterar att alla kan sova gott på natten. Men i en allt hårdare tid är det åtminstone en start.
Läs mer:
Ledare: Moderaterna behöver en plan B (och C)
Ledare: I ett bättre Sverige hade Anton Lundin Pettersson aldrig blivit vardagsrasismens förlängda arm
