För den som bara äger en hammare, ser alla problem ut som en spik. Så har jag inte kunnat låta bli att tänka den senaste månaden när moderata statsråd härjat runt för att sälja in sitt bidragstak.
Det har varit för mycket ”bomullspolitik”, dundrade statsminister Ulf Kristersson i TV4 häromveckan. Hela reformen syftar till att det ska ”löna sig bättre att arbeta än att leva på bidrag, vilket det faktiskt inte gör i dag”, slog socialförsäkringsminister Anna Tenje fast i Ekots lördagsintervju. Finansminister Elisabeth Svantesson pratar om om stärkta ”drivkrafter” varhelst hon får chansen.
De får det att låta som att Sverige är ett land där det är flådigt att gå utan jobb. Trots att Kristersson och Svantesson själva var ministrar också i en av de regeringar som såg till att det slutade vara så lönsamt att leva på bidrag. Och som namngav den princip som i ett par decennier fungerat som en styråra för svensk politik: arbetslinjen.
För de svenska trygghetssystemen var mycket generösa – ja, till den grad att det var problematiskt. Den moderata utgångspunkten är ju riktig: om det är för bekvämt att leva på socialbidrag, a-kassa eller sjukpenning, så kommer en del personer som kan arbeta välja att låta bli.
Det blir dyrt för skattebetalarna. Tillväxten tar stryk. Och förr eller senare tröttnar de som betalar för kalaset.
Så var det, något hårdraget, en gång. Men så är det inte längre.
I våras släppte forskningsinstitutet SNS rapporten ”Grund- eller inkomsttrygghet? Svensk ekonomisk trygghetspolitik i historisk och internationell belysning”. Den utgör en pedagogisk genomgång av hur den svenska välfärdsstaten utvecklats sedan 1960-talet.
Villkoren för olika typer av stöd blev mer generösa fram till 1990-talskrisen. Därefter har allt successivt stramats åt.
Enkelt uttryckt: Sverige stod en gång ut i internationell jämförelse – den som inte arbetade hade det exceptionellt bra. Så är det inte nu.
Villkoren för olika typer av stöd blev mer generösa fram till 1990-talskrisen. Därefter har allt successivt stramats åt. Våra socialförsäkringar – sjukpenning, a-kassa, pensioner – är inte längre generösare än i resten av den rika världen. Just försörjningsstödet, som är i fokus för Moderaternas bidragstak, är lägre än OECD-genomsnittet.
Sverige har förändrats.
Det här är ett systemskifte som Göran Persson (S) inledde och som Fredrik Reinfeldt (M) fullbordade. M-ledaren gjorde det utöver åtstramningar i trygghetssystemen också genom en rad jobbskatteavdrag, som ytterligare vidgade gapet mellan arbete och ”bidrag” (för att använda den moderata terminologi som slår ihop försörjningsstöd och socialförsäkringar).
En konsekvens av detta blev en större ojämlikhet, som vänstern ofta och högljutt beklagar – en annan ökad sysselsättning och en mer dynamisk ekonomi.
Och det har lett till något som vänstern alltid älskar att förneka: att även om låginkomsttagare har fått det sämre ställt i relativa termer så har precis alla inkomstgrupper i absoluta termer fått det bättre.
Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson kan alltså vara stolta över att de varit med och svingat hammaren. Men spiken har sedan länge redan hamrats in.
Men utanförskapet då? Det har väl inte försvunnit? Människor lever väl fortfarande på bidrag? Att åtstramade trygghetssystem gett högre sysselsättning betyder inte att alla jobbar.
Det är sant, men det är inte svaga incitament som låser fast människor i ”bidragsberoende”. Den utredning som ligger till grund för regeringens bidragstak är rätt tydlig på den punkten.
Den berömda fembarnsfamiljen som lever så gott på bidrag, som ministrarna valsat runt med? Den tar utredaren inte ens med bland sina typfall eftersom den är för ovanlig för att ha relevans.
160 000 hushåll fick försörjningsstöd 2022. De två klart största grupperna är ensamstående män respektive kvinnor utan barn, som tillsammans utgör en majoritet av bidragshushållen. Den person som tillhör någon av dessa grupper, och som går från bidrag till ett arbete med 20 000 kronor i månadslön ökar sin disponibla inkomst med 33 procent enligt utredningens typfallsberäkningar. Det är uppenbarligen inte bristande incitament som håller dem från arbete.
För ensamstående eller sammanboende med barn blir skillnaden inte lika stor, eftersom barn ger högre försörjningsstöd, men inte mer lön. Men tack vare den ”jobbstimulans” som infördes av just Reinfeldts regering är arbete en plusaffär för alla.
Den berömda fembarnsfamiljen som lever så gott på bidrag, som ministrarna valsat runt med? Den tar utredaren inte ens med bland sina typfall eftersom den är för ovanlig för att ha relevans.
Slutsatsen i regeringens egen utredning är att det ”troligen är relativt få bidragsmottagare som har möjlighet att arbeta och bristande ekonomiska drivkrafter”. Effekterna av ett bidragstak på sysselsättningen ”förväntas vara relativt begränsade”.
Men om det inte är incitamenten som är problemet, vad är det då?
Ja, dels finns hos många bidragstagare någon form av hälsoproblematik. Dels är det relativt dyrt att anställa i Sverige, vilket innebär att det inte finns så många enkla, lågbetalda jobb. Dessutom kräver också sådana jobb ofta en gymnasieutbildning eller åtminstone goda kunskaper i svenska.
Det finns alltså saker att göra för den som på allvar vill minska bidragsutbetalningarna. Riktade utbildningsinsatser, framför allt. Åtgärder som sänker arbetsgivarnas kostnader kan också hjälpa.
Allt det här tror jag att Ulf Kristersson och hans ministrar förstår. Elisabeth Svantesson säger i en intervju till och med rakt ut att ”försörjningsstödet är inte högt i Sverige”.
Jag antar att moderater bara är väldigt förtjusta i sin hammare.
Läs mer:
Amanda Sokolnicki: Regeringen ertappas med en lögn – och fortsätter vilseleda
Susanne Nyström: Den vanligaste socialbidragstagaren är en barnlös ensamstående man
Martin Liby Troein: Väljarna har belönat Kristersson två gånger – varför bryr sig M inte om det?
