Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Vad är bra bred svensk tv-underhållning?
Programmakare och konceptuella kreatörer har slagit sina kloka huvuden ihop i decennier för att kläcka den gåtan och gärna också återuppfinna hjulet i samma veva. Svårigheten tycks ligga någonstans där och skvalpa.
Men svaret har ju alltid funnits där, mitt framför nosen på dem.
”På spåret”.
Det slår aldrig fel: Inför varje ny säsong av ”På spåret” ringer det ett antal personer från tv och radio och undrar om jag har tid och lust att komma till studion och prata lite på ”På spåret”.
Det var länge sedan jag ens försökte låtsas att jag hade något att säga i ämnet. Tittar jag? Ja. Alltid? I stort sett.
Hur kan man vara så dum att man tackar ja till ’På spåret’ utan att få åtminstone hälften av frågorna i förväg?
Jag är bra på frågesport, särskilt hemma i soffan, och ibland har det hänt att jag slumpmässigt har kläckt en av resorna på 10 poäng. Men jag lovar: Får jag ihop sammanlagt 12–13 poäng så står jag upp och jublar.
Hur kan man vara så dum att man tackar ja till ”På spåret” utan att få åtminstone hälften av frågorna i förväg?
När Ingvar Oldsberg & Co sjösatte ”På spåret” 1987 blev det en omedelbar succé. Ingen fattade någonting. Ingvar Oldsberg var visserligen en tv-gigant under 80-talet men han led också svårt av att absolut ingen kunde ta honom på minsta allvar. Han gav till och med det göteborgska ordvitsandet riktigt dåligt rykte. Och då är det illa.
Nu skulle han tillsammans med Björn Hellberg, en av världens absolut främsta (men torraste) tabellbitare inom tennisen, leda detta nya frågeprogram. Ni hör ju själva: Kombon!
Björn Hellberg visste allt om sport, och då menar jag allt. Du kunde ringa honom mitt i natten och fråga honom om en damjuniormatch i en tennisturnering i Graz våren 1981 – han visste vilka som spelade, var på rankningen de låg, hur matchen slutade. Och sedan en anekdot om en skojig boll i fjärde gamet i tredje set! Jag fick en gång äran att intervjua honom. Ett megaoriginal.
Känslan av mycket dålig smak var omedelbar när man såg ”På spåret” för första gången. Scenografin och dekoren: De tävlande satt i en tågkupé – och en dressin! Och ett ordvitsande i kubik!
Jesus Amalia.
Inget annat land har velat köpa. Inte ett enda. Inte ens våra närmaste grannar fattar någonting!
När det gäller svensk underhållning händer det numera inte så sällan att andra underhållningssatsningar klår ”På spåret” när det kommer till antal tittare och startade strömningar. Ändå vågar jag nog slå fast att ”På spåret” dominerat svensk tv-underhållning i snart 40 år.
Och som ni säkert vet, i tv-världen handlar allt om format och rättigheter. Allt nytt ni ser i svensk tv kommer från någon format- och tv-fabrik i Holland, Frankrike, USA, Australien som SVT eller TV4 betalt stora pengar för att få sända.
Har något annat enda land i hela världen visat intresse för att köpa formatet/programidén ”På spåret”?
Nä.
Normännen gjorde tokfiasko med sitt ”Jorda runt” någon gång på 90-talet, jag har någonstans läst att finnarna en gång gjort ett starkt genmodifierat ”På spåret”.
Inget annat land har velat köpa. Inte ett enda. Inte ens våra närmaste grannar fattar någonting!
Och att det kanske är ett svenskt sound, ja, hela programmet, mer än det är ett helt vanligt tv-program
Kan det vara så att hela konceptet och tänket och ”tönteriet” med tågkupéer och snabbresor är så inåthelvete svenskt att ingen annan än vi själva kan förstå det?
Och att det kanske är ett svenskt sound, ja, hela programmet, mer än att det är ett helt vanligt tv-program. Ljudet!
Var det någon enda som trodde att programmet skulle överleva när man dumpade Oldsberg och Hellberg och lät ängsliga Stockholm ta kommandot med Fredrik Lindström och Kristian Luuk?
Skulle kanske till och med påstå att det där soundet vi pratar om är det som mest har utvecklats i deras regi. Och samtidigt med det, en slags nationell stolthet över att det bara är vi som kan höra det här soundet, och förstå det. Genom allt annat jäkla brus.
Jag har det: ”På spåret” är ett svenskt ljud!
Läs fler tv-krönikor och texter av Johan Croneman
















