När Pasolinis massakrerade kropp hittas på stranden i det sjaskiga hamnområdet Idroscalo i Ostia utanför Rom tidigt på morgonen den 2 november 1975 är det först svårt att se att det faktiskt är en död människa som ligger där i sanden. En äldre kvinna som bor i en av de ruckliga barackerna en bit bort tror först att någon har dumpat sina sopor där igen. Men det är alltså inga sopor – utan den lemlästade kroppen av Italiens mest kontroversiella poet, författare och regissör. En sjuttonårig småtjuv ifrån en av Roms förfallna förorter, Pino Pelosi, har gripits under natten och erkänner snabbt att han slagit ihjäl Pasolini i självförsvar, då den kände författaren försökt våldföra sig på honom. Sen har Pelosi råkat köra över kroppen med Pasolinis Alfa Romeo när han i panik kört därifrån.
För Pasolinis fiender framstod mordet som ett logiskt slut på ett liv som de betraktade som omoraliskt – präglat av hans för den tiden skandalösa homosexualitet och en fascination för ’i ragazzi di vita’, de unga gatpojkar som inspirerat flera av hans mest hyllade romaner och filmer. De här killgängen från Roms fattigaste förorter stal, drogade och prostituerade sig för att överleva, talade en nästan obegriplig rom-dialekt och levde i ekonomisk och kulturell misär. Men Pasolini skrev om dem med en oerhörd ömhet och respekt.
I debutfilmen ”Snyltaren” om hallicken Accattone (1961) ger han huvudpersonens lidande en djupt religiös dimension och gör honom till en tragisk och kristuslik figur. Pasolini kontrasterar Accattones brutala liv med sakral musik av Bach och resultatet blir en slags återvunnen värdighet, en gripande upprättelse av en förtappad själ. För Pasolini var de här obildade men streetsmarta gängen ett av de sista genuina uttrycken för en folklig kultur som var dömd att försvinna på grund av televisionens och kommersialismens intåg på 60-talet. Materialismen förvandlade alla till konsumenter och fick alla samhällsklasser att köpa in sig på samma drömmar och ideal – och det ledde till att människorna berövades sitt eget språk, sina egna värderingar, sitt eget sätt att leva.
Den likriktning som fascismen förgäves sökte genomdriva med våld och propaganda, hade konsumtionssamhället lyckats införa utan minsta motstånd, med hjälp av reklam och lättsålda drömmar. Många höll med honom om detta – men han fick också mycket kritik. Pasolini hade ju själv skaffat sig många av modernitetens alla statussymboler och hans kritiker tyckte att han romantiserade fattigdomen och misären – och nu hade han själv fallit offer för en av gatpojkarna han vurmat så mycket för. Det var så media presenterade nyheten om Pasolinis död: en depraverad kommunist hade fått vad han förtjänade. Men många misstänkte snabbt att mordet hade helt andra orsaker. Pasolini var ju en komplex och motstridig människa som väckte oerhört starka känslor. Under hela sitt liv var han föremål för hat och en systematisk förföljelse från staten. Nästan alla hans verk, både romaner och filmer, blev anklagade för osedlighet, obscenitet eller hädelse. Varje gång han öppnade munnen för att tala blev det skandal.
För att förstå Pasolinis enorma betydelse för italiensk kultur och samhällsdebatt måste man veta att Italien vid den här tiden var ett våldsamt land som sedan 40 år styrdes av ett korrumperat och bigott kristdemokratiskt parti. Samtidigt var kommunistpartiet Pci det största i Västeuropa. Den sociala oron var stor. Terrorismen härjade som värst. Röda Brigaderna mördade och kidnappade företagsledare och politiska motståndare medan högerextrema grupper sprängde bomber på gator och torg – bland annat i attentatet vid Piazza Fontana i Milano 1969 då 17 personer dödades.
Ofta agerade de fascistiska terrorgrupperna i symbios med representanterna för en hemlig, parallell maktstruktur inom den italienska staten som både hjälpte dem att planlägga och finansiera attentaten, och sedan gjorde allt för att skydda de skyldiga från att bli upptäckta genom att vilseleda och undanröja bevis. Den här hemliga organisationen bestod av högt uppsatta politiker, militärer, polischefer och journalister och deras målsättning var att skapa en stämning av osäkerhet och panik bland medborgarna för att på det sättet motivera att de demokratiska rättigheterna avskaffades (la strategia della tensione.) Det är i detta paranoida klimat av politiskt våld och onämnbara hemligheter som Pasolini publicerar en lång artikel i Corriere della Sera i slutet av 1974 och som slår ner som en bomb i italiensk offentlighet.
”Jag vet. Jag vet namnen på dem som är ansvariga för massakern i Milano den 12 december 1969. Jag vet namnen på (…) både de gamla fascisterna, upphovsmännen till kupperna, och de nyfascister som utförde de första massakrerna (…). Jag vet. Men jag har inga bevis. Jag har inte ens några indicier. Jag vet därför att jag är en intellektuell, en författare som försöker (…) föreställa mig allt det som inte är känt eller som tigs ihjäl; (…) som fogar ihop de oorganiserade och fragmentariska bitarna till en sammanhängande politisk helhetsbild, som återupprättar logiken där det tycks råda godtycke, vansinne och mysterium.”
Pasolini hade i hela sitt yrkesverksamma liv blivit förföljd och levt med dödshot. Men efter artikeln i Corriere della Sera fruktade han på allvar för sitt liv. Han insåg att han kanske gått för långt. Hans vänner berättar att hans sinnesstämning de sista månaderna var bibelsvart. Den 1 november 1975 blir han intervjuad av journalisten Furio Colombo. Han föreslår att rubriken på intervjun ska vara: ”Vi är alla i fara”, och han konstaterar lakoniskt att ”du vet inte ens vem som i detta ögonblick funderar på att döda dig.”
Nästa morgon hittas Pasolini mördad på stranden i Ostia. Och så blir småtjuven Pino Pelosi plötsligt offret i en skickligt orkestrerad iscensättning där Pasolini är den som pekas ut som ett perverterat monster. Men Pino Pelosi var förstås inte ensam med Pasolini där på stranden i Ostia den natten. Han var bara lockbetet för att få honom dit.
Det Pasolini hoppades att Pelosi skulle hjälpa honom med var att få tillbaka några för honom ovärderliga filmrullar med negativ från ”Salò – Sodoms sista dagar”, som hade stulits från ett filmlabb nära Cinecittà några månader tidigare. Tjuvarna hade först krävt en lösensumma av filmens producent Alberto Grimaldi, men han hade vägrat att betala. Via skådespelaren och vännen Sergio Citti (som själv kom från en av Roms förorter och hade kontakter i den undre världen) fick Pasolini löfte om att få filmen tillbaka – och det var Pelosi som skulle ta honom till Ostia där överlämnandet skulle ske.
Det som sedan utspelade sig var en tribal massaker, ett sadistiskt lustmord och en lynchning där lemlästandet av Pasolinis kropp blev ett sätt att skända allting han stod för.
”I Simona Zecchis väldokumenterade bok ”Pasolini – Il massacro di un poeta” (2015) rekonstruerar hon noggrant hur mordet gick till och undersöker polisens plantering av villospår och mörkläggningen av de många avslöjande vittnesmålen som bland andra Furio Colombo och Oriana Fallaci skriver om redan dagarna efter mordet:
Folk i barackerna och i ett hyreshus en bit därifrån har hört flera bilar den natten, upprörda röster och en förtvivlad Pasolini som hjärtskärande ropat på sin mamma.
Men polis och åklagare blandar bort korten och Pino Pelosi döms till nio års fängelse – trots alla vittnesmål och det faktum att Pelosi greps utan så mycket som en droppe blod på sina kläder, något som förefaller helt otroligt med tanke på hur blodig Pasolinis kropp var. Skrämd till tystnad höll Pelosi fast vid sin version ända fram till 2005 då han trädde fram och äntligen vågade berätta sanningen: Det var andra som mördade Pasolini.
Pelosi nämnde dem aldrig vid namn innan han gick bort 2017 men Simona Zecchi visar i sin bok att de som massakrerade Pasolini var ökända kriminella med kopplingar till den fascistiska högern. Vem som beställde mordet har aldrig klarlagts. Så tystades en av Italiens viktigaste röster för alltid. Men Pasolinis liv och konst lever ändå kvar, skaver och bråkar med oss, ställer obekväma frågor som fortfarande kräver svar.
Peter Birro är manusförfattare till filmer som ”Monica Z” och ”438 dagar”, samt tv-serier som ”Upp till kamp” och ”Det nya landet”.
Pasolini satte ljus på kulturens förfall
Skandalomsusade ”Salò, eller Sodoms 120 dagar” är värsta må dåligt-filmen
