Daniel Day-Lewis har alltid tänkt sluta. Så länge den irländsk-brittiske skådespelaren kan minnas har längtan att sätta punkt för sin karriär varit lika stark som driften att gestalta en rollfigur. Efter Paul Thomas Andersons ”Phantom thread” (2017) slog längtan till slut rot, och han meddelade offentligt att stänga dörren för gott. Nu är mannen som kallats världens största nu levande skådespelare tillbaka – tack vare sin son.
– Jag framstod som en idiot när jag sa att jag skulle sluta arbeta. Och troligen som en ännu större idiot när jag nu kommer tillbaka. Men att missa möjligheten att arbeta med min son Ronan bara för att hålla fast vid min stolthet hade varit ett sämre beslut, säger Daniel Day-Lewis med en sin rostiga röst.
Några minuter tidigare har den medieskygge 68-åringen lunkat in med sin långa kropp – iförd solglasögon, basebollkeps och slitna jeans, med fingrarna fulla av ringar – på en biograf under New York Film Festival inför världspremiären av ”Anemone”. Luften står stilla ett ögonblick. Det är första gången han möter pressen på åtta år – som en rockstjärna återuppstånden ur sitt ide.
Att filmregissörer och kameralinser i snart ett halvt sekel har förtrollats av hans närvaro är inte märkligt. Det finns förstås andra övertygande skådespelarkameleonter, men ingen som kunnat dricka whisky lika hjärtskärande som Daniel Day-Lewis i ”Min vänstra fot” (1989) och med sina tunga ögonbryn förföra Pragkvinnor i ”Varats olidliga lätthet” (1988) eller bli dumpad av Helena Bonham Carter i ”Ett rum med utsikt” (1985). Vem annars hade kunnat försvinna in i presidentens cylinderhatt i ”Lincoln” (2012) eller styra sin son med oljigt järngrepp i ”There will be blood” (2007).
Efter alla roller han lämnat bakom sig är det nu Daniel Day-Lewis egen son som styrt honom tillbaka in i rampljuset. 27-åriga Ronan Day-Lewis – vars morfar är författaren Arthur Miller och mamma filmskaparen Rebecca Miller (som nu är aktuell med dokumentärserien ”Mr. Scorsese”) – har sedan unga år förstått filmens urkraft. Som barn tillbringade han långa perioder på inspelningarna av ”There will be blood” och ”The ballad of Jack and Rose” (2005) och gjorde kortfilmer med föräldrarnas videokameror. I dag är han en erkänd konstnär.
– Jag har velat arbeta med Ronan sedan han var liten. Vi har gjort en del saker tillsammans genom åren, men jag hade ångrat om vi aldrig fått göra en film. Från början föreställde vi oss att göra något litet, som en personlig upplevelse, säger Daniel Day-Lewis som själv växte upp med konstnärsföräldrar i London.
I Ronan Day-Lewis regidebut ”Anemone” – titeln är hämtad från den ömtåliga blomman vars kronblad sluter sig när en storm närmar sig – spelar Daniel Day-Lewis den traumatiserade och tystlåtne före detta soldaten Ray som levt två decennier i självvald isolering i norra Englands skogar. Han spåras upp av sin bror Jem (Sean Bean), som vill att han ska möta sin problemtyngda son Brian (Samuel Bottomley) och ex-fru Nessa (Samantha Morton). Men först måste bröderna konfrontera de trauman som fortfarande hemsöker dem. Manuset skrev far och son Day-Lewis tillsammans.
– Det tog tid, eftersom vi bara ville arbeta när vi var i samma rum – och Ronan var ofta upptagen. Problemet är att ju friare man låter pennan vara i skrivandet, desto svårare blir det att avgränsa. Från början var det bara två killar i ett skjul – tills vi tröttnade på det där skjulet. Vi behövde komma ut.
Trots Daniel Day-Lewis egen önskan att dra sig tillbaka – och trots fader/son-temat – menar han att ”Anemone” inte är självbiografisk. Däremot vilar den på ett bibliskt ramverk om försoning, tro och tvivel, om människans försök att finna mening efter lidande.
– Bröderna i filmen växte upp i en strikt religiös miljö, och Sean Beans rollfigurs tro lever fortfarande i honom. Jag pratade mycket med en nära vän som är djupt troende, eftersom jag inte delar den övertygelsen. De samtalen letade sig in i filmen, säger Daniel Day-Lewis.
Han har gjort sig känd för att aldrig kliva ur sina rollfigurer under inspelningarna. När han vill ha något, ger han allt. Han hotade regissören Stephen Frears med stryk (på skämt förstås) för att få rollen i ”Min sköna tvättomat” (1985), under ”I faderns namn” (1993) lät han sig förolämpas som en riktig fånge och under ”Gangs of New York” (2002) drog han på sig lunginflammation efter att ha vägrat bära moderna, varma kläder – allt för att vara trogen tidsperioden. Han menar att det på äldre dagar tar allt längre tid att hitta den där brinnande lågan.
– Det handlar om att komma tillbaka till det arbete jag älskar. Skådespeleri har alltid varit väldigt viktigt för mig, som mat och dryck. Jag kände redan som barn att det här var mitt kall, att det här på något sätt skulle bli min framtid. På gott och ont.
För redan som ung kände han sig obekväm med den offentliga sidan av yrket. Han trivs bättre i stillheten i sitt georgianska hus i County Wicklow – ”Irlands trädgård”. En gång övervägde han att bli möbelsnickare, och en annan gång flyttade han till Florens för att utbilda sig till skomakare.
– Jag tror att jag, som många andra skådespelare, inte riktigt är lämpad för livet runt omkring. Jag är, som många av oss, ganska tystlåten. Det är en paradox – vi verkar be om uppmärksamhet genom vårt arbete, men vi kan helt enkelt inte stänga av. Men jag klagar inte; det betyder ju att man har haft turen att faktiskt få arbeta. Jag trodde att jag skulle vänja mig vid allt, men det gjorde jag aldrig riktigt, säger han med sin varma, fokuserade blick.
När längtan till stillheten lockar på nytt håller han nog den tanken för sig själv.
– Jag inser att det väckte frågor, det där om att uttala sig om att sluta. Man förväntas bara dra sig undan och dö tyst. Jag vet, det låter så självupptaget att ens säga det. Men då trodde jag inte att jag skulle hitta tillbaka till lusten att arbeta igen. Det gjorde jag. Och jag hoppas att jag gör det igen.
”Anemone” visas på Stockholms filmfestival den 10, 13 och 16 november.
Här är de bästa filmerna att se fram emot på Stockholms filmfestival















