Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
En person jag känner i södra Brooklyn berättar följande om sin familjs privatekonomi:
Dotterns förskola ligger under en hårt trafikerad motorväg. I grannfastigheten en bilverkstad. I den vanskötta parken utanför hanterar missbrukarna sina affärer.
Drygt 240 000 kronor per år kostar det att inhysa fyraåringen där. Och då ingår varken frukt eller lunch.
Det är dyrt, men inte unikt i New York. Under 2024 kostade privat barnomsorg mellan 160 000 och 245 000 kronor per barn.
Trebarnsfamiljen bor någon kilometer från förskolan, i en hyrestrea utan hiss som skulle kunna beskrivas som lyxrenoverad – vilket med New York-mått mätt innebär att det oftast rinner varmt vatten i åtminstone en av två kranar.
Månadshyran: drygt 60 000 kronor, i nederkant för en trea i det barnfamiljstäta Brooklyn.
Socialisten Zohran Mamdani kan i dag väljas till New Yorks borgmästare.
På pappret har den oprövade 34-åringen en del emot sig: han är muslim i en stad som fortfarande är märkt av al-Qaidas attacker den 11 september 2001. Han är en stridbar kritiker av israelisk nationalism i en stad som hyser den största judiska populationen utanför Israel.
Men Mamdani har något som uppenbarligen tycks väga tyngre: ett politiskt program, eller åtminstone en ideologisk vision, som vill utöka rörelsefriheten för New Yorks ekonomiskt pressade arbetar- och medelklass.
Konservativa debattörer, också i Sverige, beskriver Mamdani som en kommunist in spe. Väl i Gracie Mansion, borgmästarens residens på övre Manhattan, kommer han rulla ut den islamistiska repressionen, antyder motståndare från president Donald Trump till den oberoende borgmästarrivalen Andrew Cuomo, hela vägen till Bill Clintons gamla finansminister Larry Summers.
Men en avgörande andel unga väljare i den västerländska kapitalismens högborg tycks inte dela prognosen.
Det skulle kunna bero på att hotet mot den vanliga människans rörelsefrihet i New York inte främst tycks emanera från politiken för tillfället (även om Trumpadministrationens migrationspolis frihetsberövat politiska aktivister som Mahmoud Khalil vid Columbiauniversitetet i New York liksom hundratals papperslösa invandrare som dyker upp i migrationsdomstolen på Manhattan för att få sina asylansökningar prövade).
Många väljare i New York känner sig uppenbarligen mer akut pressade av de villkor som råder i den fria ekonomin. Mamdanis kampanj är centrerad kring priset på bostäder, mat, barnsomsorg, kollektivtrafik. Han vill frysa hyror för omkring en miljon hyresreglerade bostäder, han vill inrätta allmän barnomsorg för alla barn mellan sex veckor och fem år. Han vill erbjuda gratis busstrafik samt en kommunal matbutik i varje stadsdel i ett kvarter där det råder brist på färska matvaror.
I valrörelsen har Mamdani varit i ständig rörelse – som han ville påminna om att den sociala mobiliteten är kärnan i den amerikanska drömmen. Hans främsta politiska merit är, uppger han ofta själv, att ha förbättrat taxichaufförernas livsvillkor; han bidrog till att skriva ned chaufförernas ockerlån med drygt fyra miljarder kronor i allmänna medel.
Det är som att Mamdanis politiska triumf äger rum i diskrepansen mellan det klassiska amerikanska löftet om obegränsad rörelsefrihet och verklighetens avstannade mobilitet. Under 2020 bodde en majoritet av unga vuxna amerikaner hemma hos sina föräldrar för första gången sedan den Stora depressionen på 1920-talet. Pandemin bidrog till den stagnationen. Men att flytta hemifrån i centrala New York, att faktiskt köpa sitt eget boende i Manhattan eller i centrala delar av Brooklyn, kräver i dag ett grundkapital som den stora massan blott kan drömma om.
En mer moderat invändning till Mamdani går ut på att hans politik skulle resultera i motsatsen till rörelsefrihet. Bland annat New York Times liberala ledarsida har varnat för att frysta hyror främst kommer leda till att stadens byggherrar höjer hyrorna för sina oreglerade fastigheter vilket i slutändan skulle göra det ännu dyrare för majoriteten av hyrestagare.
Skattefinansierad barnomsorg, invänder kritikerna, skulle kräva så omfattande skattehöjningar att New Yorks rika skulle fly för gott. Ett preliminärt försök med gratis busslinjer lyckades Mamdani inte göra permanent, trots att han hade chansen, enligt en genomgång i New York Magazine.
Men invändningarna om bristande realism i Mamdanis program tycks drunkna i vad miljoner väljare uppfattar som ett adekvat stridsrop för en värdigare välfärd. I en av världshistoriens rikaste städer, säger Mamdani, måste det gå att bo, äta och få en dagisplats utan att ruinera sig.
