Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Elon Musks framfart genom världen skulle sinkas förskräckligt om han trodde att det fanns något att lära av sina fel.
Så någon annan får sköta sanningssägandet – som Joyce Carol Oates, till exempel. Författarens konto på X känns som den enda uthärdliga gläntan i en obeboelig trollskog, och om det finns någon poäng i begreppet ”att påverka på plats” så bevisade hon den nyss.
Med ett enda inlägg hyvlade hon bort Elon Musks alla skyddande nihilistiska poser och blottade hans ekande tomma liv.
Musk korades nyligen till världens första ”trillionare”, med svensk växlingskurs översatt till en summa med tretton nollors svans, en storlek så abstrakt att den nästan tappar betydelse.
Men, som Oates påpekade, så publicerar han aldrig något som tyder på att han njuter av, eller ens är medveten om, det som i princip alla andra uppskattar: naturbilder, en hund eller katt, hyllningar av en film, musik, en bok (fast Oates tvivlar på att han läser); stolthet över en väns eller släktings prestation; kondoleanser till någon som dött; hyllningar till ett favoritlag; hänvisningar till historia.
Musk försökte febrilt bemöta det: först genom tvångsmässiga påhopp, sedan genom analyser av filmer som ”Femte elementet” och ”Edge of tomorrow” med omdömen av kalibern ”Grym film”
I stället ägnar han tid och teckenmängd åt att hata transpersoner, gulla med högerextremister och retweeta citat som framhäver hans egen genialitet. Hans egna inlägg kretsar mest kring futtiga oförrätter, men det är i hans retweeter man verkligen ser hur fullständigt isolerad han är från mänskligheten.
”Faktum är att han verkar helt obildad, okultiverad. De fattigaste personerna på Twitter kan ha tillgång till mer skönhet och mening i livet än den ’rikaste personen i världen’”, avslutade Oates den offentliga avrättningen.
Man kan säga att stora delar av hennes litterära produktion, där hon gått under skinnet på såväl Kennedyklanen som psykopaten Jeffrey Dahmer, varit förarbete för detta mästerverk till tweet.
Musk försökte febrilt bemöta det: först genom tvångsmässiga påhopp, sedan genom analyser av filmer som ”Femte elementet” och ”Edge of tomorrow” med omdömen av kalibern ”Grym film”.
Det var lika genant som hans tidigare försök att simulera kulturell bildning. Som hans totala feltolkning av ”Liftarens guide till galaxen” (han ser den som en hyllning till hur långt mänskligheten kan nå; i själva verket är den en kritik av imperialism) eller när han påstår sig ha lyssnat på ”Iliaden” men i en tweet länkade till ”Odyssén”, dessutom i den översättning som av många akademiker anses förhålla sig slappast till källmaterialet.
För en man som vill kolonisera Mars känns mål som empati eller bildning fortfarande ljusår borta.
Läs fler texter av Kristofer Ahlström, till exempel Så blev Birkenstock trendskon för en sexlös samtid och Därför kommer ingen man skriva boken ”Min fru bedrog mig med 100 män”.
