Sju klimatforskare sitter i en ring vända mot varandra. En kompakt tystnad råder, och förstärks av den ljuddämpande heltäckningsmattan i New Jersey-hotellets konferensrum. Psykoterapeuten Richard Beck ser sig omkring på den samlade gruppen. Inte heller han säger något.
– Tyst var det, och tyst kunde det vara jättelänge ibland. För terapi är inte något julmys, säger regissören Nathan Grossman, som 2021 Guldbaggebelönades för sin dokumentär ”Greta” om klimataktivisten Greta Thunberg.
Det är han som samlat forskarna och gruppterapeuten på USA:s östkust. Idén kom till när han och kollegan Malin Olofsson ringde runt till klimatforskare för att fråga vad deras forskningsresultat fick dem att känna.
– De förstod inte ens frågan. Vi var tvungna att ställa om den flera gånger, i olika tappning, för att den var så apart för dem. Då tänkte vi: vad händer om vi skapar ett rum för den här frågan och bara pratar om känslor, utan att gå in på det tekniska?
För att få forskarna att våga öppna sig, inte bara för varandra men också för det kamerateam som dokumenterade samtalen, var det viktigt att de fick lära känna personerna som arbetade med dokumentären.
– Terapeuten Richard pratade mycket om vikten av att bryta bröd. Vi åt måltider tillsammans, berättade om oss själva, så att vi inte var anonyma personer. Vi filmade inte de sociala sammanhangen, utan då fick forskarna och teamet bara vara tillsammans.
Tystnaden som inledningsvis präglar terapisessionerna byts snart mot ett försiktigt uppror mot samtalsledaren. Flera av deltagarna är kritiska till att det saknas en för dem tydlig form för hur det hela ska gå till.
– Man kände det i kroppen, det här kommer inte gå bra, och det gjorde det inte heller. Men man går inte i terapi för att ha jättetrevligt och prata om någon puttrig renovering eller något recept man ska laga.
Nathan Grossman jämför den upproriska stämningen, där forskarna själva beslutade sig för att ta kontroll över samtalet, med de svenska realityserierna ”Förrädarna” eller ”Spelet”.
– De blev så provocerade och kände att de behövde manövrera ut den här psykodynamiska gubben. De klarade inte av att det var så löst och flytande. Det tyckte jag var makalöst, att de här människorna med alla sina titlar blev som Juholt eller Kaeli i tv-programmen.
Med en tydligare struktur vågade forskarna öppna upp och berätta om sina känslomässiga utmaningar kring det egna arbetet. Något som också påverkat hur de arbetar i dag: de pratar mer om känslor med sina studenter och kollegor på universiteten.
– Man måste få ventilera, om man till exempel sett ett korallrev försvinna eller träffat människor som redan i dag lever med stora konsekvenser av klimatförändringar. Man blir inte mindre objektiv av att berätta om det, utan jag tror snarare att man blir en bättre forskare av att man får syn på sina känslor, säger Nathan Grossman.
Upplägget för terapin var inte bara ovant och obekvämt för forskarna. Även dokumentärteamet brottades med att de inte visste hur projektet skulle veckla ut sig.
– Som journalist är man van vid att ha kontroll över situationen. Varje gång vi frågade Richard vad som skulle hända skrattade han och sa: ”Du kan inte veta någonting, det får bara bli som det blir.”
Terapeuten Richard Beck visste vad han talade om. Han har över tre decenniers erfarenhet av gruppterapi, och har bland annat arbetat med överlevande efter terrorattackerna 11 september 2001 och orkanen Katrina 2005. I samband med att ”Klimatet i terapi” nu får biopremiär kommer han att hålla gruppterapiövningar i flera svenska städer.
– Det är så spännande att gruppen hittar sin plats, genom att Richard inte gör någonting när de försöker manövrera ut honom. Till slut, när alla fick vara sig själva, kom känslorna verkligen fram.
Nathan Grossman säger att han också tycker att det är viktigt att folk får skratta, att filmen inte handlar om att borra ner sig i dystra fakta om klimatets och vår framtid.
– Den akademiska världen är väldigt uppburen i vårt samhälle, men vi har råd att skratta åt hur fyrkantigt man uttrycker sig inom akademin. Jag tror också att den fyrkantigheten har avhumaniserat forskare lite. Hur mycket man än vill vara objektiv, så är alla människor.
Läs mer:
Nathan Grossman filmade Greta Thunberg: ”Hennes budskap nådde så många så fort”















