Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Expressens kulturchef har lyssnat på en skiva med ett amerikanskt indierockband. Upptäckten av Friendship har fått honom att fundera kring ”den seriösa rocken” och dess perifera plats i dagens kultur. Samtiden är dominerad av mainstream-artister, menar han. De både toppar listorna och hyllas av kritikerna. Ledd av en essä om ”den döende musikkritiken” i The New Yorker argumenterar Malm för att de stora popstjärnornas framgångar bevisar ett maktövertagande över kulturen av en ideologi kallad ”poptimism”. ”Riktigt bra musik är musik alla gillar” har blivit den ledande devisen – för alla.
En vanlig grej med folk som skriver på kultursidor, är att de (vi?) sätter likhetstecken mellan ”dagens kultur” och det vi läser om i tidningen. Ett fint sätt att hålla sig undan den tankefällan är att arbeta med musikjournalistik. Diskrepansen mellan verkligheten och medieflödet blir tydlig, när man över tid följer å ena sidan vad som rör sig i kulturen, å den andra vad som faktiskt får plats på tidningssidorna, i radion, i tv.
Kanske förenas Malms egen krets främst av TV4:s ”Förrädarna” och Lily Allen. Men ”den seriösa rocken”, i vid bemärkelse, finns överallt – och människorna som lyssnar på den också. Det räcker att sticka in näsan på vilken bar som helst i Stockholm, så får man höra något nytt. Eller så är man bjuden på något mingel, och så står Alexandria där och spelar. Ett klart seriöst rockband, med ett sväng som inte hade skämt för sig på 2010-talets trendigaste New York-label DFA. Houseartisten Kurt, med eget management och skivbolag, hade faktiskt också kunnat ligga där. Ebban Kcch däremot, som jag såg på Kollektivet livet förra veckan, är mer solitär. Han gör folkanstruken, poetisk rap om att driva Domus på Holmön.
De tre exemplen ovan står för musik av kvalitet. De har en publik och de spelar roll i dagens kultur. Väldigt lite av detta känner man dock till om man baserar sin verklighetsbild på vad som står i tidningen. Andres Lokko får förvisso skriva om smal musik i SvD ibland. P3 Din gata är en ovärderlig plattform för svensk hiphop. Men den kulturella ideologi som premierar ”det igenkännliga, populära, på förhand begripliga” firar framför allt sina största triumfer i svensk media.
DN är inte utan skuld. Vi skriver också mer om Taylor Swift än om coola indieakter som Sindy och Sylvie’s head. Det ser dock likadant ut överallt, sedan länge. Varken i SVT, SR eller i de stora tidningarna finns någon direkt plats för ”den seriösa rocken”. En snabb sökning i Expressen kulturs historik visar att de publicerat två skivrecensioner det senaste halvåret. Den ena om Håkan Hellström. Den andra om Taylor Swift. Minns någon ens när Expressen hade en seriös musikbevakning? Många år har gått sedan den lades ned.
Malm menar att musikkritiker i dag främst fungerar som mainstream-artisternas apologeter. Vi är figurer ”som ägnar intellektuell energi åt att plugga de konstnärliga hålen med uppblåsta lovord och långsökta tolkningar”. Det är en intressant anklagelseakt från kulturchefen på en av Sveriges största tidningar. Vill Victor Malm ha en annan musikkritik, kan han enkelt publicera den på sina egna sidor. Han styr måhända inte över hela samtidskulturen. Men vad som får plats i den egna tidningen bestämmer han faktiskt själv.
Läs mer om musik och andra texter av Sara Martinsson.















