Kanske är det den sista verkligt kollektiva upplevelsen som återstår för oss: känslan av att hata sin telefon. Vi delar alla erfarenheten av att gå omkring med en platt, rymdgrå blodigel i fickan. Och det är trevligt att veta att man i alla fall inte är ensam om det som får en att känna sig så ensam.
Därför reagerar jag, varje gång den erfarenheten diskuteras i medierna, med den instinktiva nyfikenhet som annars bara väcks av rubriker om sex eller uppseendeväckande våldsbrott. Reptilhjärnan vill läsa om andra människors otrohet eller blodsdåd – men också om den oändliga mängd små banala vidrigheter som skärmarna verkar fylla även deras liv med.
Det är inte bara jag som vaknar lördag morgon och knappt förstår att det är lördag morgon eftersom jag från sekunden jag slår upp ögonen börjar titta på klipp efter klipp med tv-spel jag aldrig tidigare hört talas om eller höjdpunkter från en 25 år gammal tennismatch med Jevgenij Kafelnikov tills det har gått flera timmar och jag inte för mitt liv kan minnas hur det gick till när jag på dunkla vägar nådde fram till en video från Australian Open-finalen i herrsingel 1999.
Vi är många som i första hand upplever telefonen som en utsändare av entropi – oordning som oupphörligen blöder in i våra liv. Nyligen har bland annat Jonas Gren skrivit den uppmärksammade ”Ingen surf. Handbok i nedkoppling” och Erik Galli har gjort en SVT-serie där han med hjälp av Anders Hansen försöker bli ”Skärmfri på 100 dagar”.
I brist på Anders Hansen vänder jag mig till forumet Reddit när jag för hundraelfte gången drabbas av intensiv förtvivlan över hur tjocka bitar av mitt liv förångas till ingenting av skrattretande meningslösa små klipp i oändliga dansande rader. Och upptäcker i r/dumbphones ett forum som inte förtvivlar utan organiserar sig. Där delar användarna med sig av sina försök att göra sig fria från sina mobiler och formulerar handlingsplaner. Jag skrollar genom trådarna till halv två på natten.
Ett av begreppen som återkommer är ”digital minimalism”. Det handlar, precis som i inredningsfilosofin, i grunden om en strävan efter luft, renhet och stora utrymmen. Fienden är oreda och plotter – som i sin digitala inkarnation är ännu farligare och har ännu större makt att förorena medvetandet än ett övermöblerat vardagsrum.
Utan mobilt bank-id, qr-kod-skanning, kollektivtrafiksappar med mera, uppstår en lång rad problem som smartphoneägarna är lyckligt ovetande om
Forumets städförslag ser olika ut, men syftar alltid till att på ett eller annat sätt skaffa sig en ”dummare” telefon, som inte fungerar som portabelt underhållningssystem. Så länge den platta, obsidiansvarta dörren mot entropin står öppen är det svårt att låta den vara.
Jag har, i likhet med en tredjedel av svenskarna, länge tänkt att jag skulle vilja pröva att byta ut min Iphone mot en gammal Nokia. Men att helt kliva ut ur den digitala infrastrukturen är, som Jonas Gren också vittnar om i sin bok, ett väldigt stort steg. Utan mobilt bank-id, qr-kod-skanning, kollektivtrafiksappar med mera, uppstår en lång rad problem som smartphoneägarna är lyckligt ovetande om. Och jag vill helst fortsätta vara det.
Dessutom är mitt lokalsinne så dåligt att jag utan mobilkarta skulle behöva hålla mig hemma i lägenheten större delen av tiden för att slippa krama ett träd. Att vara borta från sociala medier-flödet gör mig visserligen ingenting – men om jag helt skar bort Facebook och Messenger skulle de som ville bjuda in mig till saker behöva ta det extra steget att skicka ett separat sms till mig med all nödvändig information. Jag är inte tillräckligt charmig för att ta den risken.
Riktigt gamla knapptelefoner går alltså bort. Men det finns också, lär jag mig av forumet, ett helt gäng med nyutvecklade mobiler specifikt framtagna för att bara vara verktyg och inte distraktionsmonster. De har snygga, svartvita skärmar och funktioner som kartor och musik, men oftast inget annat.
Inte ens när jag var liten kunde jag känna någon vidare entusiasm inför presentationen av en ny (större och plattare) Iphone, men de här företagens projekt gör mig alldeles uppspelt. Tänk om man i framtiden kan bygga en fullt fungerande smartphone med lyxig, svartvit läsplatteskärm som ser helt analog ut och inte förstör sömnen eller koncentrationen?
Kanske har moderniteten trots allt en förmåga att hantera sina egna paradoxer? Jag känner en plötslig ilning av den optimism – eller snarare kamplust – som filosofen Marshall Berman uppmanar till i sin klassiska bok ”Allt som är fast förflyktigas”. Kanske finns inte motgiftet mot det digitala helvetet i skogen, utan på Reddit?
Ändå tror jag att redditvägen är mer fruktbar – eller åtminstone mer framkomlig – än den som leder mot skogen med ryggen åt internet
Tekniken kan lösa problemen som tekniken har skapat, intalar jag mig, och köper en Unihertz Jelly Star.
Det är en jättegullig telefon med ett jättegulligt namn och samma funktioner som vilken smartphone som helst. Tricket är att den är så extremt liten att man inte ska orka skrolla, samtidigt som man slipper leva ett liv utan bank-id och Swish. Jag beställer en och inväntar otåligt dess ankomst som dagen för min befrielse. Även om min rastlösa längtan också delvis beror på telefonens underbart plastiga 00-talsestetik.
Som jag inte är ensam om att gilla. Under rubriken ”EDC” (every day carry) tar användarna på Reddit estetiserade bilder på prylarna de skaffat sig efter att ha gjort sig av med sin smartphone och visar upp överväldigande mängder av neongröna Ipods, läppsticksröda Nokiamobiler, trassliga sladdhörlurar, och till och med några rosa Nintendo DS från 2008.
Nostalgi som ständigt förnyar sig är också en av modernitetens motsägelser. För att inte tala om det tvetydiga i att på ett internetforum skryta om hur man har frigjort sig från sociala medier. Ändå tror jag att redditvägen är mer fruktbar – eller åtminstone mer framkomlig – än den som leder mot skogen med ryggen åt internet.
Än så länge, två veckor efter leveransen, har jag kunnat använda min miniatyrsmartphone utan att försvinna i den. Den lilla dockskärmen har inte samma sug som de väldiga svarta speglar som blivit förhärskande norm. Det är förstås möjligt att den enda skillnaden på lång sikt blir att jag drabbas av ögonproblem – men just nu tillåter den lilla cyanblå manicken mig att föreställa mig själv som en hackare från ”Neuromancer”. Eller bara som en vanlig människa som kan använda modernitetens verktyg utan att slukas av dem med hull och hår. Det är också sci-fi.
Jag har inte blivit mer produktiv sedan jag bytte mobil, men mitt liv har blivit rymligare. Jag slipper konfronteras med avgrunden i form av Jevgenij Kafelnikov eller ”Helldivers 2” dag efter dag. Det finns plats för annat. Det räcker med mycket lite. Jag sitter ensam på en lunchrestaurang utan att tänka på att jag har mobilen i fickan. Jag tittar länge på inredningen. Jag känner väggarnas gröna färg i mig. Två danska tjejer vid bordet bredvid har en häpnadsväckande ärlig konversation om sina pojkvänner. Det är en nåd.
Läs mer:
Jonas Gren: Att sluta med internet är ett av mitt livs bästa beslut
Alfred Hjelmhammar: Efter tio dagars total tystnad höll min kropp på att sprängas
