Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Värdigt. Sakta. Som i ett slags urtakt.
Jag blundar några ögonblick och ser pappa för min inre syn. Det är sent 1980-tal och han trampar sin brunmetallic Crescent på väg till kontoret hemma i Rundvik. Den breda cykelsadeln gnekar taktfullt i kurvan vid Rundviksgården.
Han ger de långsamma pedaltrampen kraft genom att vagga med ryggen åt sidorna. Vänster. Höger.
Det är så jag lärt mig att cykla.
Minnet drabbar mig när jag öppnar ögonen denna gråmulna novembermorgon, trampande på min egen gubbcykel uppför Västerbrons höga brospann – på väg mot jobbet. Jag segar mig uppåt på min enda växel, vaggar med ryggen åt sidorna, och blir omkörd av alla andra.
De forsar förbi, någon decimeter från min axel. De magrande lycramännen som trampar från olyckliga äktenskap i full tävlingsmundering, med maniska blickar som ropar själsnöd, har numera sällskap av elcykelkvinnorna. De rullar fram i samma höga fart, till synes utan åthävor men med oändlig koncentration.
Med jämna mellanrum bryts kön av lönnfeta innerstadsbor. Lätt vinglande på elsparkcyklar flyger deras hår i den vansinniga farten.
Den forsande cykelströmmen påminner om tomtens verkstad i Kalle Ankas julafton – alla figurer olika till form och färg, men marscherande i samma takt mot sin horisont: julklappssäcken.
Vid min egen horisont hägrar DN-skrapans siluett. Med den i blickfånget stannar jag på brospannets högsta punkt, trycker skorna i backen och fäster blicken på en punkt i fjärran. Det har en psykolog sagt att jag ska göra ibland – ”för att tömma arbetsminnet”.
Det råkar bli stadshusets gröna koppartak. Utsikten över Mälaren och Slussen hänför. Och plötsligt kommer jag att tänka på Harry Martinson. På hans i dag nästan bortglömda diktsamling ”Vagnen” från 1960.
Framför allt de sjutton sista dikterna – Sånger om vagnen – där han varnade för samtidens hets. ”Teknikens under”, menade han, hade vänt sig mot människan. Livsrytmen hade blivit onaturligt snabb.
Martinson undrade ungefär: Ska människan styra sin vagn – eller dras hon av den mot sin egen undergång?
När jag rullar utför Västerbron igen försöker jag hitta tillbaka till urtakten. Den långsamma. Den mänskliga. Och dras ohjälpligt in i den forsande cykelkön.
Läs fler kåserier, till exempel n’Jonas om den där särskilt svåra muttern när vinterdäcken ska på.
