Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
I sin nya roman närmar sig Kristian Fredén det fruktansvärda från två motsatta håll i livet. Det första är ett garage i en villaförort till Borås, på 1970-talet, där den mycket unge Kristian väntar på att någon i familjen ska komma hem eftersom han har låst sig ute. Det andra hållet är 2015, när Kristian får reda på att hans mamma tagit livet av sig, och hittar ett självmordsbrev på dörrmattan.
”En inre angelägenhet” är Fredéns tredje roman sedan debuten ”Ostkaka” 1996. Jag recenserade denna hans debut på ett mycket spydigt sätt då, i Göteborgs-Posten. När han nu sätter in romanen i ett sammanhang skäms jag lite. Han är själv inte mindre spydig när han beskriver hur han försökte härma och ironisera tidens estetiska uttryck i allmänhet och idolen Stig Larsson i synnerhet. Den vuxne Kristian Fredén framstår här som sin egen ungdoms fränaste kritiker, och det är ju så det ska fungera. Delvis är ”En inre angelägenhet” en självbiografisk utvecklingsroman, i en tid – vår – då det manliga idealet lutar åt att sluta växa vid tjugo.
Den utlösande faktorn är alltså mammans självmord 2015. Det börjar vid matbutikens frukt- och grönsaksdiskar, med ett oroande mess från brodern på mobilen. Han har fått ett brev. Hemma hos Kristian ligger också ett brev, från mamma, som inleds: ”Älskade Kristian, när du läser detta är jag förhoppningsvis död.” Vilket visar sig vara fallet.
Brevet löper som en tråd genom första hälften av romanen, samtidigt som Kristian minns sin uppväxt, vuxenblivandet och medelåldern. Så småningom tilltalas modern direkt, när spekulationer och ruelser fyller berättaren, så som brukar ske när någon är oåterkalleligt borta. Det är hudlöst och lätt att ta in.
Den andra inledningen är svårare att acceptera. I minnet av hur den lille skolpojken Kristian står i garagets mörker, utelåst och i stilla väntan, tycker han sig ana en närvaro. Kan det vara hans framtida jag? – tänker han i en metalitterär turnering. Nej, det är DEN VÄLDIGE! Gammelmorfar hette Nathan Söderblom (1866–1931) och var en av Sveriges, kanske världens, största humanister. Ärkebiskop, professor, fredspristagare, vän med alla. Hans betydelse i sin tid är svår att överskatta, och även om Kristian Fredén menar att han i dag är närapå bortglömd, så kom det så sent som i våras ut en antologi med titeln ”Brev till Nathan: tankar om fred i en tid av krig”. Så visst minns man den älskade ärkebiskopen.
En del av mig kan inte låta bli att känna sig manipulerad. En annan del nickar empatiskt. Det går utmärkt att kombinera läsningarna och applådera Kristian Fredén för bägge
Vad han egentligen har att göra i ”En inre angelägenhet” är det svårare att begripa. När Kristian föds har Nathan varit död i närapå femtio år och hans mamma har aldrig träffat honom, knappt hans mormor heller. Att han får en sådan betydelse i denna roman känns snarare som ett berättartekniskt snilledrag än en verklig inre angelägenhet; en sorts replipunkt för det tumult som den famlande efterlevande kämpar med.
Det är en ställvis rörande roman som är närapå perfekt konstruerad. Kanske är den rentav för perfekt – urtypen för den här sortens autofiktiva skildringar. De vardagliga och lättbegripliga liknelserna (”Ner på den genomblöta, rosa disktrasan som hänger där. Droppe efter droppe. Som långsamma pulsslag”), de journalistiskt korta meningarna och frekventa radbrytningarna (”Det är en vanlig tisdag, sent i juli. Växlande molnighet. Och här sitter jag.” och balansen mellan metafysik och vardag, biografi och spekulation.
Det är mycket skickligt gjort och får mig att grubbla på vilken väg jag ska ta när jag läser detta. Är det en ett sorgearbete, eller är det en listig Ostkaka? En del av mig kan inte låta bli att känna sig manipulerad. En annan del nickar empatiskt. Det går utmärkt att kombinera läsningarna och applådera Kristian Fredén för bägge.
Läs fler texter av Jonas Thente och fler recensioner av aktuella böcker
