En sommardag cyklade vi förstrött omkring och hamnade på Skogskyrkogården.
Det blir lätt så. Det är vår närmaste kyrkogård och dessutom ett världsarv enligt Unesco. Med rätta: den är udda, stor och vacker, och välskött på ett imponerande stökigt sätt.
Vi har också allt fler gravar att gå till. Jag har till och med en egen gravrätt. Det är som en hyresrätt, fast en grav, och jag fick ärva innehavet efter mamma.
Det gillade jag: en lagom stor plätt som inte kräver så mycket, mamma var aldrig överdrivet engagerad heller. Man ska värna om familjetraditioner.
Sonen och jag var där på mors dag i våras, drack kaffe och berättade våra favorithistorier om henne. Blommor hade vi glömt, precis som hon brukade göra.
Denna sommardag försökte särbon och jag i stället cykla runt kyrkogården. Den var mycket större än vi trodde, och vi har ändå gått ett oändligt antal promenader där genom åren. Vi cyklade genom urskog. Ibland dök det upp nya gravplatser vi aldrig hade sett.
Det är något märkligt lugnande med en kyrkogård: alla dessa människor som har levat. Vi stannade och tittade här och där, och plötsligt stod namnet på en gammal arbetskamrat på en platta. Honom tyckte jag om.
Vad många jag har tyckt om, tänkte jag, blev glad och mindes flyktigt Neil Gaimans ”Kyrkogårdsboken”, en barnbok om ett barn som blir uppfostrat av spöken på en kyrkogård. Så är det ju: våra liv bygger på alla som har gått före oss.
Korparna kraxade i träden. I en minneslund betade ett förnöjt rådjur. Vid Greta Garbos grav brukar rådjuren fylkas, där finns det alltid färska blommor.
När vi cyklade vidare höll vi på att cykla över en sädesärla som hade fått fatt i en stor tjock larv. Ett perfekt byte, om den inte varit så stor att ärlan hade svårt att ens få in den i näbben. I stället släpade den i väg larven längs vägen, allt mer förtvivlad över att vi tycktes förfölja den.
Dumma fågel, sa vi och muttrade om obegripliga fågelbeteenden, de gör så även framför bilar. Men de klarar sig oftast, och det gjorde ärlan också. I sista ögonblicket kom den upp i luften och flög i väg. De andra ärlorna hurrade imponerat.
Liv och död, så nära varandra. Vi cyklade hem och drack kaffe.
Läs fler kåserier, till exempel Lotta O om det ständiga samlandet av nya kvistar till boet.
