Det är alltid lite av ett övergrepp att berätta någons livshistoria. Man väljer, väljer bort, lägger till och drar ifrån, suddar och dramatiserar. Men gör huvudpersonen i slutänden förhoppningsvis mer rättvisa än orättvisa.
Sara Stridsberg är öppen med att romanen ”Happy Sally” är en ren fantasi om Sally Bauer; hon som på 1930-talet simmade över Öresund, Kattegatt och Ålands hav, och som till sist korsade Engelska kanalen, bara dagar före andra världskrigets utbrott.
Den nya dramafilmen, ”Den svenska torpeden”, är annorlunda. Den säger sig bottna i en sann historia, och tar spjärn mot Sally Bauers relation till sin lille son. Hur hon slits mellan sina moderliga förpliktelser och sin besatthet av att simma, crawla, fort, långt, genom kalla mörka vatten. Och hur hennes tid dömde henne för detta.
Det är bara ett krux, som flera recensioner redan har nämnt: Sally Bauer hade inget barn som fjättrade henne när hon slog rekord på rekord, ingen liten son som gav henne dåligt samvete med sin stela motspänstiga kropp och ihopknipna läppar, och som hon sedan förlorade vårdnaden om. Han kom långt senare, när kriget rasade och hon redan slutat simma.
Det är ett märkligt val av ”Den svenska torpeden”, att i stället ge och ta ifrån henne den där pojken mitt uppe i allt. För, visst, jag fattar: Filmen vill berätta om den tidens – och denna tids – snäva kvinnoroll. Men det skulle den ju kunna göra genom vilken fiktiv person som helst? Eller varför inte genom verklighetens Sally Bauer, som har ett och annat att komma med utan att man behöver låna in andra kvinnoöden.
Filmen vill berätta om den tidens – och denna tids – snäva kvinnoroll. Men det skulle den ju kunna göra genom vilken fiktiv person som helst?
Egentligen ville hon bli läkare, men hon hade inte råd med studierna. Därför tog hon upp simningen; den blev väl en väg ut och bort från den lott som annars varit henne given i egenskap av hennes kön. Karriären kantades av flera misslyckanden, och hon fick slita ofattbart hårt; i en radiointervju från 1983 säger hon att hon känt sig som en slav i vattnet. Och det störde omgivningen att hon var så bra.
När hon tog sig över Öresund på sex timmar klev hon ur vattnet fem minuter före den manlige tvåan. Då startades en kampanj för att förbjuda kvinnor att crawla, pådriven av Riksidrottsförbundet. Det sades att detta simsätt var fult, och säkert också skadligt för kvinnors kroppar.
Sally Bauer svarade med att crawla över Kattegatt, och slog rekord där också – med tolv timmar. Därefter tog hon sig i Dagens Nyheter regi an Ålands hav, och hon blev den första människan i världen att klara det.
Utöver detta tog hon flera SM-medaljer i bansimning, och hade under en tid alla svenska rekord från 200 meter och uppåt.
Hon får mig att tänka på det där talesättet om att dansaren Ginger Rogers gjorde allt hennes partner Fred Astaire gjorde, fast baklänges och i högklackat. För Sally Bauer blev hyllad, ja. Men också motarbetad. Och i dag är det få som känner till att hon är en av de största svenska idrottsstjärnorna genom tiderna.
”Den svenska torpeden” hjälper inte. Den leder snarare till frågor som hur mycket av det grundläggande man får förändra i berättelsen om en namngiven person? Och hur mycket feministiskt smink kan man smacka på innan målningen börjar osynliggöra den verkliga, kvinnliga ikonen inunder?
Läs mer:
Lisa Magnusson: Självklart ska vi rädda Molly om ryssen kommer
Ledare: Sämsta rådet till Demirok – ”gör som Liberalerna”
