Vi lånade nyligen en bortrest väns lägenhet, en typisk bohemlya där det råder en charmig röra överallt förutom i läsrummet. Vännen är rädd om sina exklusiva böcker och betonade vikten av att inte stöka till därinne. Självklart, sa vi. Men redan dag två var olyckan ett faktum.
Vi ska inte tråka ut dig med detaljer om hur vi råkade spilla fisksoppa över en av de allra finaste böckerna, men vi kan säga att vi ägnade dagar åt att resultatlöst googla ersättningsexemplar. I panik beslöt vi nu att mörka alltihop. Vi rev ut de förstörda sidorna, ställde tillbaka boken i hyllan. Innan vi reste städade vi också hela lägenheten, skurade lister och rensade kylskåp och gnuggade badkar. Allt glänste. Då mådde vi lite bättre.
Fast nu vankar vi runt här hemma och bara väntar på det arga samtalet. Kan vi lösa situationen och undgå upptäckt?
Två klantskallar
Kära ni, ärligt talat tror jag ”situationen” är ganska svårlöst.
För att undgå upptäckt måste ni först hitta det där perfekta ersättningsexemplaret och sen köpa det där (förmodligen svindyra) ersättningsexemplaret och sen på något garanterat klantskalligt vis dessutom smuggla in detta perfekta, svindyra ersättningsexemplar till läsrummet, allt utan att er bibliofile vän – som redan lär vara misstänksam eftersom ni förvandlat hans gosiga bohemlya till Patrick Batemans penthouse – så att säga ”fattar galoppen”.
Det här kommer att bli knepigt, i synnerhet om man beaktar den högst reella risken att även ersättningsexemplaret kontamineras med ätbar substans på vägen. Jag bestämmer därför att vi ägnar vårt gemensamma utrymme åt något intressantare: förslagsvis er överdrivna och minst sagt neurotiska storstädning (rensa kylskåp?!). Ni skriver ju att badkarsskurandet fick er att må – jag citerar – ”lite bättre”.
Den kommentaren fick mig som bildad bibliotekarie med skrämmande stort inre referenskartotek att omedelbart tänka på William Shakespeare. Alltså: har ni möjlighet att trava iväg till biblioteket, leta upp morddramat ”Macbeth”, bläddra fram till slutet och notera – vänligen utan att äta matsäck samtidigt – vad Lady Macbeth gör där, i den första scenen i femte akten?
Det läsaren möter här, i denna klassiska scen, är nämligen en kvinna på bristningsgränsen: efter att ha hetsat maken till kungamord i pjäsens början har skuldkänslorna nu ätit sig in i Ladyns själ så till den grad att hon irrar runt som en zombie, mumlandes de ångestfyllda, osammanhängande haranger som gått till historien som några av Shakespeares mest citerade repliker.
Det Lady Macbeth oförglömligt gestaltar handlar ju inte om den usla kvalitén på 1600-talets body scrubs
Ideligen gnuggar hon sina händer, övertygad om att de är fläckade av blodet från kung Duncan och de andra offren för hennes och makens maktlystnad. En läkare och en kammarjungfru ser bekymrat på när hon väser ”bort, fördömda fläck, bort” med ögon uppspärrade i fasa. Till sist kommer också hennes desperata utrop: ”Skola dessa händer då aldrig bli rena?”
Att händerna i verkligheten är lika fläckfria som det där kylskåpet ni ”rensade” (slängde ni kompisens mat?!) behöver knappast påpekas: det Lady Macbeth oförglömligt gestaltar handlar ju inte om den usla kvalitén på 1600-talets body scrubs utan om det mänskliga psykets tendens att blanda samman inre solkighet med yttre. Vi ser den här sammanblandningen i språket (uttryck som ”rent samvete”), i religiösa ritualer (det kristna dopet där synder renas med vatten) och i romankonsten – där yxmördaren Raskolnikov, med sin fixering vid sina fläckiga strumpor, ger en vink om att Dostojevskij kunde sin Shakespeare.
Själv har jag, när jag funderat på temat, faktiskt varit mest nyfiken på huruvida Lady Macbeth sitt delirium till trots ändå var något på spåren. Kan man torrborsta bort skuldkänslor? Städa bort ett dåligt samvete?
Shakespeare svarar visserligen ett resolut nej, Lady Macbeth begår som bekant självmord vilket sällan är en indikation på psykiskt välbefinnande, men psykologiforskare som på senare år experimenterat med att framkalla skuldkänslor hos intet ont anande studiedeltagare har nu kastat ett nytt och vetenskapligt ljus på det skuld/hygienkomplex som numera, och tack vare just dessa experiment, går under namnet ”Lady Macbeth-effekten”.
I ett inledande test fick försökskaninerna komplettera utelämnade bokstäver i engelska ord som SH_ _ER och S_ _P, ett ordpyssel som resulterade i betydligt fler gissningar på hygienkopplade ”shower” och ”soap” hos just den grupp som strax innan beordrats erinra sig tillfällen då de gjort något riktigt ruttet. Testobjekten fick även ranka pryttlar som handtvål och batterier efter grad av ”åtråvärdhet”, varpå man på samma vis konstaterade att hygien- och rengöringsprodukter rankades högre av gänget som pådyvlats dåligt samvete.
Det sista testet var dock det viktigaste, eller i vart fall intressantaste, för nu fick en del av testdeltagarna (som vid det här laget torde ha sett ut som en bunt askgrå labbråttor på ”Brott och straff”-lajv) för första gången lindring i form av ett erbjudande om att torka av sig med en våtservett. Alla erbjöds också möjligheten att ägna sig åt en stunds behjärtansvärt volontärarbete. Resultatet? De som tvättat sig tackade nej – de hade ju just ”renat” sitt smutsiga samvete och hade inte alls samma motivation att hjälpa till som volontärer.
Ni hoppas ”undgå upptäckt”, när ni i själva verket borde ta er i kragen och be om ursäkt
Så: vad allt det här visar, eller i alla fall antyder litegrann – Lady Macbeth-effekten ifrågasätts tråkigt nog av en hel del forskare – är att den där noga redovisade storstädningen kan ses som er omedvetna botgöring, eller snarare rengöring, efter ert osannolikt klumpiga bokdråp. Samtidigt förstår ni förhoppningsvis nu också att just detta gnuggande och skrubbande i vännens bohemlya kan ha varit den lömska ångestlindring som ställt sig i vägen för verkligt, moraliskt handlande. Ni hoppas ”undgå upptäckt”, när ni i själva verket borde ta er i kragen och be om ursäkt.
Ett uppriktigt mejl med hänvisning till det här frågesvaret och dess bildade referenser kan, tänker jag, ha en viss blidkande verkan på det bibliofile brottsoffret (obs: bifoga länk, jag behöver klick). ”Skruva modet riktigt in, så skall det lyckas” som Lady Macbeth säger.
Bibliotekarien rekommenderar
Själv är jag för känslig för att våga utsätta mig för vad som skulle kunna vara ett dödligt trauma, men det hindrar mig inte från att tipsa mindre hopplöst ärkereaktionära lyssnare om den sprillans nya omtolkning av ”Macbeth” som nu finns tillgänglig via Sveriges Radios poddsatsning ”Scenen”. Macbeth och hans hustru har i manusförfattarna Axel Winqvists och Mathilda von Essens tappning blivit Mac och Lady, två karriärister inom ”greentech”. I rollen som häxorna hör vi bland andra Rebecca & Fiona. Väldigt kul! Men, som sagt – potentiellt traumatiskt.
Läs fler texter av DN:s Jenny Lindh här
