Netzarimleden, landsvägen som klyver Gazaremsan på mitten, drogs av Israel för många år sedan. För de israeliska bosättarna inne i remsan, som evakuerades 2005, var leden den naturliga förbindelsen med Israel.
I dag är leden nyasfalterad och tål tunga militärtransporter. Den är inte bara en väg utan en sju kilometer bred barriär mellan remsans nordostliga och sydvästliga halvor – som gör det omöjligt för Hamas att flytta personal och vapen ovan jord. Hamas kan fortfarande röra sig under jorden, men efterhand hittar israeliska ingenjörstrupper och förstör allt fler tunnlar.
Också utmed gränsen till Israel har stora ytor förvandlats till buffertzoner. Redan i somras uppskattade människorättsorganisationen Gishá att nära en tredjedel av remsans yta spärrats av.
Ingen, inte ens jordbrukare och ägare, kan röra sig där utan att dra på sig eld.
Om Israel skulle meddela att Gazaremsan nu ockuperats så skulle det orsaka rubriker och skada relationerna till den demokratiska världen. Därför sker förändringen utan några fanfarer.
För halva Israels befolkning vore en sådan utveckling vansinne. Inte bara därför att den skulle kräva en dyr och farlig militär insats – tre divisioner eller nära 50 000 soldater.
Utan framför allt därför att en ockupation av Gaza skulle betyda att Israel tar på sig det ekonomiska ansvaret för dess civila – drygt två miljoner människor. Dessa behöver inte bara livets nödtorft, de behöver också sanering av ruinlandskapet och nya bostäder. De enda länder som har råd, Saudiarabien, Förenade arabemiraten och Qatar, har gjort klart att de inte betalar något förrän ett palestinskt styre upprättats i Gaza.
Om detta är komplicerat så blir det ännu krångligare om vi tar med i beräkningen att två israeliska regeringspartier inte nöjer sig med att ockupera Gaza – de kräver också att de bosättningar som jämnades med marken 2005 byggs upp igen.
Premiärminister Benjamin Netanyahu inser att detta skulle vända omvärlden mot Israel, men om Donald Trump accepterar det så blir det svårt för Netanyahu att tygla sina egna extremister. Bosättarledare, med eller utan arméns tillstånd, har redan besökt Gazaremsan och sökt efter platser där de skulle kunna starta kolonier.
Bosättarna vill bygga kolonier i Gaza, militären vill se till att inga väpnade Gazabor kan närma sig gränsen och de 60 000 israeler vars samhällen förstördes i Hamas attack den 7 oktober förra året vill bygga upp sina hem utan risk för attacker från Gaza. Men vad vill Netanyahu?
Han har inte reviderat sin Gazapolitik. Dess huvudmål förblir att hindra det palestinska självstyret att återta kontrollen över remsan. Netanyahus mångåriga stöd åt Hamas syftade till att hålla palestinierna splittrade i två oförsonliga delar – en fredsvänlig i Ramallah och en fanatisk och krigisk i Gaza.
Denna splittring var hans stående ursäkt för att inte förhandla om fred och en palestinsk stat.
Fakta.Gaza
Judar, de flesta av spanskt ursprung, levde i Gaza ända till 1948.
Under sexdagarskriget 1967 erövrade Israel Gazaremsan från Egypten. Ett tjugotal israeliska bosättningar byggdes.
1994 upprättades palestinskt självstyre på större delen av Gazaremsan. 2005 tvingade premiärminister Ariel Sharon bosättarna att utrymma Gaza – vilket de än i dag betraktar som ett stort svek.
2006 segrade Hamas i de palestinska valen och 2007, i en väpnad kupp, tog rörelsen makten i Gaza och drev bort eller dödade självstyrets ledare.
Läs mer:
Emma Bouvin: Jag har undvikit att skriva den här texten
