Dagbok
Marianne Lindberg De Geer
”I alla fall”
Kaunitz-Olsson, 360 sidor
Dagböcker var förr försedda med lås och avsedda endast för en läsare, den som skrev. Den fiktiva dagboksromanen handlar också om hemligheter som inte får avslöjas, ett mord i Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”, eller kvinnligt uppror i den italienska 50-talsklassikern ”Förbjuden skrivbok” av Alba de Cespedes, just översatt till svenska. I den privata dagboken skriver somliga för att minnas vad som hänt, andra för att förstå sig själva. Men vad vill en personlig dagbok som uppenbart är skriven för att publiceras och läsas av andra?
Då och då, och framför allt mot slutet av Marianne Lindberg De Geers femte dagbok, kommer en programförklaring: Hon vill bara återge dagarna som de kom och gick, från september till maj. Och hon vill delge oss sina funderingar med tidsandan och sin egen klasstillhörighet som fond. Men något av det som gör denna dagbok medryckande är att klasstillhörigheten aldrig blir entydig!
Vilken är hennes klass? Borgerligheten genom fadern överläkaren? Adeln genom maken Carl Johan? Kultureliten av egen kraft? Allt detta, men det som verkligen tycks ha betytt något är livet för femtio år sedan som ensamstående mamma med två barn och arbete som mentalskötare på Lillhagens sjukhus. Det händer att MLDG lägger ett (R) till sina initialer, en ungdom i Göteborg förpliktigar, hjärtat är fortsatt både me’ och till vänster.
Marianne Lindberg De Geer sitter med laptopen i knät och berättar om en 78-årings dagar med krämpor och god mat, mycket shopping, tevetittande med maken, som för det mesta heter just ”maken”, tankar på barn och barnbarn, utställning i Göteborg, lästa böcker, kontakter med teatrar och tidningar – och medan hon skriver kommer fjärde dagboken ut och recenseras. Kan det verkligen hålla i 360 sidor?
Ja, nästan hela vägen, för det finns ett blås i texten, som kan påminna om den författare MLDG helst läser, Moa Martinson: ”En chosefri och kraftfull människa, en människa med fel och brister men också med en instinktiv överlevnadsförmåga”. Det handlar om Moa men låter som en självkarakteristik. MLDG:s stil är rörlig, spontan och oslipad: ”Oh noo! Satans perkele. Stängt för helgen! Inte för att jag ska använda passet precis nu, och jag vet att bilden blev förfärlig…” Fåfängan är det sista som överger vackra kvinnor, men hon vet att den är en skälm och att spegeln inte ljuger.
Så går dagarna och högt blandas med lågt, hon samtalar med en vän om allvarliga ting mellan bijouterierna och sminket på Åhléns, ser smal teater på Brunnsgatan 4 och missar sällan fotboll på tv, är ”vi” med Hammarby, men funderar ett ögonblick på att byta till Häcken när det går bra för dem – laget kommer ju dessutom från Hisingen.
I denna vardag tränger världen in, anfallet mot Ukraina pågår och den 7 oktober inleds kriget i Mellanöstern med Hamas angrepp och Israels efterföljande ödeläggelse av Gaza. MLDG följer och kommenterar nyheterna, hon blir aldrig blasé, livet är det som pågår medan vi förfäras och sörjer över samtiden, även mindre märkliga kulturdebatter väcker hennes debattlusta. Artiklar skrivs på en kvart, går iväg till kvällstidningen, publiceras på nätet eller går i retur.
Hon kan skälla på en uppburen krönikör men se när han skriver något bra
Johan Hiltons biografi över Benny Fredriksson väcker såriga minnen – Fredriksson var ett tag hennes chef på Kulturhuset i Stockholm innan hon sade upp sig – och förargelse över det hon uppfattar som förljuget. Ännu argare blir hon över den kritik som drabbar Aase Bergs dagbok – de skriver i samma genre, som kritikerna av allt att döma inte begriper sig på.
Och jag funderar över vad det är som skiljer Marianne Lindberg De Geers dagbok från Lars Noréns eller Ulf Lundells och tänker att det är förhållandet till de människor hon möter. Hon kan skälla på en uppburen krönikör men se när han skriver något bra, hon vill lära känna människor som hon tycker sig ha något gemensamt med men också kan vara oenig med. Hon tycker om de flesta, medan jag minns hennes manliga dagbokskollegor som misantroper – en mansroll med anor från 1600-talet.
Att läsa hennes dagbok är som att prata med en lite speedad väninna: jag får inte många sylar i vädret men jag bjuds in i hennes liv.
Läs fler bokrecensioner och läs fler artiklar av Ingrid Elam