Samtal
Cecilia Edefalk
”Mina ord”
Ersatz, 146 sidor
Tegnérlunden i Stockholm för tjugo-plus år sedan. En sommardag kommer han gående med strida steg, iförd hög hatt. Mr Drama Queen himself. Utan att hälsa slår sig August Strindberg ned på bänken där konstnären Cecilia Edefalk sitter. Och utbrister: ”Misslyckat!”
Deras korta, dråpliga samtal följs snart av nya. Främst träffas paret runt hörnet från Blå tornet, i lunden belägen på en av de högsta punkterna över huvudstadens vatten. Men man ses även i Lund, ”denna lilla musernas stad” enligt Strindberg, där han nedtecknade sitt själsprotokoll ”Inferno”.
Mötet med dramatikern, alkemisten, Den-största-elden-i-Sverige etcetera, har en förlösande effekt. Edefalk förstår att det går att få kontakt med … är det andar? Vålnader? Vitalkrafter? Såvida hon är beredd att villkorslöst vända sig uppåt, vill säga – mot etern. ”Himlen eller vad det nu är öppnar upp”, noterar hon i ”Mina ord”, skriften i vilken hon nu har samlat sina pratstunder med avlidna fast inte döda kollegor, akvariefiskar och (även det) stenar. ”Men bara om rent uppsåt finns. Så går det till.”
Tête-à-têterna i Tegnérlunden leder till att Edefalk inbjuds att sondera Moderna museets samlingar med bandspelare och mikrofon. Då hon står framför vissa verk, oftast målningar, börjar personerna bakom dem plötsligt att ta till orda. Georges Braque, Edvard Munch, Joan Miró, Hilma af Klint …
Edefalk har av det mesta att döma inte blivit knäpp. Hon uppfattar rösterna klart och tydligt i sitt inre
Yrkesvännerna som anmäler sig från ovan blir med tiden många. Kärva kommentarer samsas med glittrande synpunkter på måleriets väsen. Även om replikerna öppnar ögonen för det konstnärliga arbetets egenheter är den vrånga humorn sällan fjärran. ”Jag vet precis vad du behöver”, kan det låta. ”Stick iväg nu. Jag är trött på det här.” Eller: ”Kom tillbaka, jag vill säga en sak till. Det är inte du som bestämmer vem som ska prata, jag vill vara före.”
Edefalk dras till föregångare med pensel och pigment. (Giacometti ger till en början ”inget svar”, fast tillstår senare att han blev arg på Annette, hustrun och modellen, ”och tog bort mycket färg från vägg. Bakom fanns mur jag rev allt som kom till oss.”) Hon lyssnar utan baktanke. Hon är nyfiken. Stundom får hon råd.
Så småningom vidgas kretsen till att omfatta även guppyer, träd och stenar. En vinterkväll kungör en tall som vore den ett orakel: ”Det är större än du tror.” En sten erkänner: ”Jag gillar att vara synlig, har varit med ett tag.” Medan en annan ”har en hemlig sida. Den ligger nedåt i jord sten grus.” Och en tredje kontrar: ”Är du intresserad ska du få på käften för allting du gjort fel. Vi vill komma till strand, inte ligga här.”
Edefalk har av det mesta att döma inte blivit knäpp. Hon uppfattar rösterna klart och tydligt i sitt inre. Det sagda filtreras genom det egna skaplynnet, några ord i taget, vilket möjligen förklarar varför destillaten ibland erinrar om varandra till ton och temperament. Vad som förmedlas är dock inget spiritistiskt hokus-pokus. Tvärtom gäller utsagorna nästan alltid ”det måleriska tillståndet”, som Magnus Florin påpekar i sitt inkännande efterord. Edefalk förblir ett medium, muntert överraskad och tacksamt mottaglig för insikter i måleriets sällsamma väsen.
Det gör ”Mina ord” befriande renons på både tvivel och effektsökeri. Skriften protokollför nyktert utbyten med väsen från en tid och plats bortom kända koordinatsystem vilka likafullt har anspråk på ett här och nu. Eller som det heter på ett lika roande som radikalt ställe: ”Du skall säga: Jag är Kazimir Malevitj. Jag är absolut, jag är flicka, jag är barn, jag är trädgård, jag är absolut.”
Läs fler texter av Aris Fioretos och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
