Vi är nu inne i de skitiga fönstrens tid. Det är den tid då den obarmhärtiga vårsolen avslöjar allt. Jag sitter och läser och glor då och då över bokpärmen på mina fönster. De behöver onekligen putsas. Jag läser vidare och inväntar inspiration. Medan jag sitter där och funderar över begreppet ”ta sats” faller skymningen tacksamt och fönstren ser plötsligt rätt hyfsade ut.
– Nämenvaf-n, det här duger inte, säger jag högt till mig själv. Saker ska göras direkt! Inga om, men eller sedan.
Den strävhårige sambon Douglas lyfter intresserat på sitt taxhuvud. Han förstår precis vad jag menar och hämtar genast en toffla.
– Släpp tofflan, ropar jag, det är stilla veckan!
Men han har redan påbörjat sitt triumftåg genom lägenheten. Blicken han ger mig vid andra varvningen påminner om en ekobrottsling som överlistat staten.
Och förresten stilla veckan? Påsken, liksom jul och midsommar, tycks få oss att flänga runt extra mycket. Mat ska lagas, hem ska städas och umgänge befrämjas. Någon konstrunda vill man ju också hinna med och kanske deckarläsning. Och en och en halv vecka senare ska våren sjungas in och brasor tändas. Sedan kommer examenstider, semesterhets, båttut och strömmingsos, höst-kick-offar och vips tänder vi adventsstjärnor och smäller av nyårsfyrverkerier. Sedan är det påsk. Igen.
Medan jag funderar över livets cykler tränger vårens ljud in genom ett av de öppna fönstren: motorcyklarnas hormonstinna brummande, talgoxens cykelpumpande och skratt från uteserveringen tvärs över gatan. I parken har magnoliorna nästan blommat ut, de vita blommorna hänger som slokande näsdukar, och i Kungsträdgården fläckar körsbärsträdens blomblad redan marken rosa. Men kvällshimlen är ljusblå allt länge.
– Allting har sin tid, säger jag till Douglas. Bokläsning har sin och toffelyra sin. Och rätt som det är har även fönsterputsning sin.
Läs fler kåserier av Ståhlis, till exempel om att visa sin åsikt med lagom mycket stil.
