Jag är på galapremiär, bland McNuggets- och popcornsvullande barn som halvt skrattar ihjäl sig till en film som för egen del orsakar lidande. Är det mig eller de små det är fel på? Eller bara så enkelt som att de tillhör målgruppen och inte jag?
Nej, som spelälskande cinefil har jag inget emot kulturkorsningar. Jag tror att det handlar mer om generationernas olika medievanor. Många av dagens unga knarkar korta klipp och utläggningar av sponsrade influerare. Inte undra på att ”A Minecraft movie”, baserad på svenska Markus Perssons succéspel, lägger mest krut på sketchliknande scener och att klämma in så många bekanta figurer som möjligt. Som icke-frälst är det svårt att engagera sig.
I fokus står en illamatchad kvartett, ledd av en övervintrad gamer (Jason Momoa i 80-talsrockfrippa och fräsig rosa jacka), som hamnar i det bisarra byggklossuniversumet Överjorden. Här har det händiga energiknippet Steve (Jack Black) sedan en tid tillbaka varit fängslad av grishäxan Malgosha.
Mischmaschet av mänskliga skådespelare och animerade figurer är en gräslig syn, men visst finns det någon form av scenografisk taktilitet i Överjorden. Gradvis går skådeplatsen från att kännas som ett färgglatt fyrverkeri till ett oändligt helkvällskalas på Leo’s Lekland.
Föremål och byggnader skapas med hjälp av magiska kuber och delar som kombineras på ett byggbräde. Rena självklarheter för de omkring 170 miljoner som spelar ”Minecraft” varje månad, troligen så trollbundna av fanservice att de inte bryr sig om hur filmens byggklossar passar ihop.
Även om filmen bitvis får ögonen att blöda är det lätt att se regissören Jared Hess kreativa temperament. Sedan genombrottet har ”Napoleon Dynamite”-skaparen aldrig kommit i närheten av att överträffa sin charmiga debut, men trots källmaterialet här lyckas han sätta en hyfsat personlig prägel. Vilket i sig innebär att han är fast i det träsk av kufiga knasighetssarkasmer som var typiska för 00-talet på samma sätt som Jim Carreys fysiska seriefigursslapstick var för 90-talet.
Jack Black gör ännu en tjatig variation av den övertända mansbebisrollen som han aldrig gjort bättre än i ”School of rock” (2003). Både han och Hess verkar leva kvar i det förflutna, likaså Blacks och Momoas statiska rollfigurer. Naturligast vore en bedagad coming-of-age-historia där de tramsiga männen växer upp i slutet. Det händer aldrig riktigt, vilket i sig är rätt uppfriskande. Och nog det mest positiva jag har att säga om det här olidliga fuskbygget.
Se mer. Mer sevärda spelbaserade filmer: ”Mortal kombat” (1995), ”Silent hill” (2006), ”Werewolves within” (2021).
Läs andra film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Sebastian Lindvall
