Aaron Schimberg: ”Om man föds med ett hål i ansiktet är det naturligt att bli besatt av missbildningar”

Luis Buñuel, Ernst Lubitsch, Federico Fellini, Abel Ferrara och Samuel Fuller i all ära, men Aaron Schimbergs största husgud är ändå svensk. Han var bara 12 år när han för första gången knockades av Ingmar Bergmans ”Persona”.

– Det var som om filmen kröp in under huden på mig, som om jag internaliserade den utan att ens förstå allt. Eftersom jag delvis växte upp i svenskbygderna i Minneapolis så känner jag en underlig koppling till Sverige och Bergmans filmer, det är samma psykogeografi. Sedan har ju temat med skiftande identiteter och dubbelgångare alltid intresserat mig, sade Aaron Schimberg i en hotellsvit vid Mariatorget under ett snabbt Stockholmsbesök i somras.

Den amerikanska indieregissören var groggy av jetlag under sitt korta mellanstopp på väg till Bergmanveckan på Fårö där han skulle presentera sin surrealistiska svarta dramakomedi ”A different man” som kretsar kring funktionsvariation, skönhetsideal och identitet. En hybrid mellan psykologisk thriller, kroppsskräck och satirisk komedi som underminerar Hollywoods invanda sätt att skildra personer med fysiska avvikelser och har element från klassiker som ”Skönheten och Odjuret”, ”Elefantmannen” och ”Dr Jekyll och mr Hyde”.

Finns det inte också ”Persona”-vibbar i filmen?

– Ja, jag har faktiskt inte tänkt på det tidigare, men nu när jag är på väg till ”Bergman island” så börjar det sakta gå upp för mig att jag antagligen har stulit en massa från ”Persona”. Förlåt, Ingmar! sade Aaron Schimberg med ett litet blygt och trevande leende innan han fortsatte:

– Det vackra med Bergmans filmer är att de å ena sidan är lite abstrakta och avantgarde och å andra sidan väldigt lätta att förstå. Och till skillnad från en regissör som Antonioni är Bergman en underhållare i grunden.

Detsamma tycks gälla för Schimberg. På ett både klurigt och fyndigt sätt utvinner han humor ur klyftan mellan hur vi uppfattar oss själva och hur vi uppfattas av andra och av omvärlden: ”Ett svindlande och roligt tillskott till det filmhistoriska älsklingstemat dubbelgångare”, skrev DN:s Jacob Lundström i sin recension.

För fem år sedan fick han ett genombrott med den mörkt komiska metafilmen ”Chained for life” som kretsar kring en inspelning av en skräckfilm där Jess Weixlers fagra filmstjärna spelar mot Adam Pearsons rollfigur som har en allvarlig missbildning i ansiktet.

– Om man som jag föds med ett hål i ansiktet – gomspalt – så blir man besatt av frågor kring missbildningar och fysiska avvikelser. Jag antar att mina filmer kommer ur någon slags smärta. Men det finns ju också komiska aspekter av att jag håller på att blotta min själ på det här sättet, sade han.

Samtidigt menade han att hans särintresse har blivit som en kvarnsten om halsen.

– Efter ”Chained for life” lovade jag min fru att ta en paus från temat, men kunde inte låta bli att närma mig det igen. Jag är besatt av frågan hur jag övervinner publikens fördomar kring dessa ämnen.

”A different man” kretsar kring Edward (spelad av Sebastian Stan som just nu också är aktuell som Trump i ”The apprentice”), en aspirerande skådespelare som lever med neurofibromatos vilket innebär att det växer godartade tumörer i ansiktet.

I drömmen om ett lyckligare liv genomgår han ett omfattande ingrepp som ger honom ett helt nytt ansikte och fejkar sedan sin egen död. Allt tar en tragikomisk vändning när den ”pånyttfödda” Edward blir besatt av att spela huvudrollen i en pjäs om sitt eget liv som sätts upp av hans tidigare granne Ingrid (norska stjärnan Renate Reinsve).

Utan att vilja röja sin verkliga identitet tar Edward strid med och börjar trakassera sin rival om rollen – den karismatiske Oswald (Adam Pearson) som verkar vara helt till freds med att leva med sin neurofibromatos. Edward lär sig en dyrköpt läxa om att yttre skönhet inte hjälper om man känner sig ful på insidan.

– I vissa avseenden tycker jag att idén med plastikkirurgi är absurd, men efter 50 operationer kan även jag relatera till det. Även om jag inte har ett filmstjärneutseende som Sebastian Stan så har jag inte längre det ansikte jag föddes med. Och jag tror verkligen att det har stört min identitet, säger Schimberg som menar att det finns en koppling mellan honom och Sebastian Stan.

– Vi vet båda hur det känns när folk stirrar på oss. I Sebastians fall kanske det är positivt eftersom han är en Hollywoodstjärna med många olika ansikten. I mitt fall brukar jag snarare krympa det till något negativt.

Fram till 20 års ålder låg han på operationsbordet oräkneliga gånger för sin medfödda gomspalt.

– Jag vill inte överdriva, men min uppväxt var ganska traumatisk på flera sätt. Inte bara medicinskt utan också när det handlar om det sociala. Jag kände mig stigmatiserad när jag såg filmer eller läste böcker där såna som jag aldrig var representerade. Och om det skedde så var det vanligtvis en negativ stereotyp – oftast användes en missbildning för att karakterisera en skurkaktig rollfigur, säger han.

Har dina filmer blivit ett slags självterapi?

– Ja, säkert. Det finns antagligen någon sorts katarsis även om jag inte vet hur effektivt det är. Men visst är det som om jag försöker hela mig genom mina filmer, säger han.

Hans viktigaste uppgift som regissör är att få till balansen mellan allvar och humor.

– Jag har varit på biovisningar av ”A different man” där publiken skrattar hela tiden och andra där ingen skrattat över huvud taget. Jag tycker att båda de reaktionerna är helt adekvata.

”A different man” har svensk biopremiär den 18 oktober.

Läs mer om film- och tv i DN och fler texter av Nicholas Wennö.

Gåtfulla ”A different man” kopplar ihop kroppsskräck och identitetspolitisk satir