Här smäller man av en fet essä till autofiktionens försvar (DN 23/3), och så är det ingen som fattar vad man skriver!
Håkan Lindgren till exempel (SvD 4/4), han drar den rubbade slutsatsen att jag vill avskaffa all litteratur utom den självbiografiska. Tack Håkan, det är jättegulligt att du tror mig ha så kosmisk makt att jag kan sopa 85 procent av litteraturhistorien från banan, men för tydligheten skull: Jag säger inte att autofiktion är den enda litteratur som får finnas. Självklart kan man även skriva bortom de subjektiva upplevelserna. Men medan det anses lågklassigt att kötta på vitt och brett om sig själv, är det tjusigt att svepa runt i stilrent fiktiva slöjor. Ingen ger en känga åt romankonsten som sådan. Däremot kan man skopa ut hela den autofiktiva genren med en slapp anklagelse om självupptagenhet.
Sven Anders Johansson (Aftonbladet 11/4) höjer insatsen när han skriver att den självupptagna litteraturen har med ett jagfixerat samhälle att göra, och det är detta samhälle som ska bekämpas. Han missar dock att autofiktion kan vara motsatsen till egotripp, nämligen ett sätt att dela livserfarenhet.
Att publicera exempelvis dagböcker är att föra vidare kunskap man har skaffat sig med blod, svett och tårar, och på så sätt visa solidaritet med människosläktet. Evolutionen är annars en bitch, så mycket slöseri, min vackra hjärna ska käkas upp av maskar, min hårt erövrade briljans ska gå till spillo. Det är inte av egoistiska skäl jag vill sprida det jag har lärt mig, för att, typ, få en fallosmonolit på Katarina kändiskyrkogård. Ärligt, jag skiter i det. Jag bryr mig inte om någon minns mig eller ej i framtiden eftersom jag enbart kommer att vara DÖD.
Ulf Lundell utövar till exempel nåt slags influerarmässig hudvårdsrutin, om än misslyckad, när han berättar för läsarna att han köper murmeldjurskräm. Men det finns en skillnad: han säljer inte sin tyska mumbojumbogegga
Om man söker motsatsen till en självupptagen skribent, så är det inte till fiktionsförfattarna man ska vända sig. De utgår också ofta från sig själva, fast i smyg, och dessutom slickar de den goda smaken medhårs för att få kritikerkompisar och vinna litterära priser. Nej, vill man ha en skribent som har noll intresse av sig själv, då är det en copywriter vi pratar om. Denna överbetalda sellout ser enbart mottagaren framför sig. Copywritern är en målsökande missil riktad mot konsumenten.
Annars brukar ju influerare vara det mest egotrippade man kan föreställa sig. Men nej. Influeraren imiterar bara subjektivitet, hen producerar till autofiktion maskerad copy, säljer typ hudvårdsprodukter med hjälp av ett tomt idealjag.
Men även dagboksförfattare skriver ju om produkter. Ulf Lundell utövar till exempel nåt slags influerarmässig hudvårdsrutin, om än misslyckad, när han berättar för läsarna att han köper murmeldjurskräm. Men det finns en skillnad: han säljer inte sin tyska mumbojumbogegga.
Då är det fan så mycket kusligare med blankslipade influeraregon som säljer sitt obefintliga innehåll dyrt, tomma jag som vet hur man härmar äkta för att casha in
Autofiktionen utgår alltså från ett levande jag som kan använda murmeldjurskrämen utan att samtidigt tjäna pengar på den (själva böckerna blir ingen rik på nuförtiden, inte ens Lundell). Då är det fan så mycket kusligare med blankslipade influeraregon som säljer sitt obefintliga innehåll dyrt, tomma jag som vet hur man härmar äkta för att casha in. Det finns diagnoser för detta: narcissism, rentav psykopati. Eller varför inte AI, extremformen av det utplånade jaget.
Till Håkan Lindgren vill jag därför säga: Att man kan bli autentisk genom att radera ut sig själv är ingen garanti för att man alltid blir det. Tvärtom ska vi vara glada att det fortfarande finns författare som berättar hur det är att ha en solid kärna, även kallad självrespekt. Vi som vårdar vårt sårigt vulkaniska, ohanterliga innandöme. Det Johansson kallar självupptagenhet kan lika gärna vara självkännedom. Och den som känner sina för- och nackdelar blir mindre manipulativ, mindre självhävdande, mer nertaggad och trevligare i största allmänhet. Alltså mer benägen att bygga gemenskaper som är schyssta i stället för maktrelationella.
Vem vet hur många som ens kommer att ha en jaguppfattning i framtiden, när alla i vår omgivning är influerare och AI:s? När alla bara imiterar varandras tomma kickar kommer den genuina egotrippen att vara det mest luxuösa tillståndet av alla: att intressera sig för sig själv i stället för att trycka gilla på alla andra, det vill säga lajka de själlösa spökena, de snyggt beslöjade, perfekta avatarerna.
Det är rentav möjligt att den fula jagfixeringen är vår räddning från rejset in i den totala kapitalistpsykologin. Så innan du gnäller på autofiktionen, använd din själviska hjärna, för den är snart det enda som är allmänmänskligt. Snart är ditt eget skitiga jag det enda vapnet du har mot ensamheten i en artificiell framtid.
Läs också:
Aase Berg: Det är dags att protestera mot autofiktionens död
Jonas Bonnier: Det pågår ett genreskifte i svensk litteratur
