Aftonbladets kultursida visar verkligen framfötterna. Att betygsätta böcker verkar vara början på ”en ny förståelse av litteraturen”, som Rasmus Landström skriver i en artikel på temat.
Visst, samtidslitteraturen måste läsas med uppdaterad dramaturgisk blick, eftersom både poesin och prosan påverkas av digitaliseringen och det allt grumligare subjektets uppluckring mellan dikt och verklighet. Det tydliga författarjaget som skriver fiktiv skönlitteratur håller på att omförhandlas.
Men Landströms nya litteratursyn tycks handla om något annat. Enligt honom har vi nämligen börjat läsa ”med blottat hjärta”. Betyder: vi har slutat att tänka. Detta framställs som folkligt förankrat (stort på Tiktok) och positivt (känslor är bra).
Är jag verkligen den enda som springer åt andra hållet när kusligt flummiga, intrapsykiska inälvor som ”hjärtat” eller ”magkänslan” tillåts övertrumfa tankeverksamheten? Vi vet alla hur det brukar landa när folk rusar fartblinda i flock på grund av oreflekterad feeling.
Landströms slutsats blir i alla fall att denna nya läsart exempelvis kan appliceras på Alice Munros verk: när man läser ”med hjärtat” efter att skandalen om pedofili briserat blir texterna retroaktivt sämre.
Här rycker Expressens Victor Malm in som hjärnans förkämpe, men dessvärre är hans svar förfärande föråldrat: han påstår lillgammalt att textens objektiva kvalitet har minimal koppling till författarens biografi. Vidare anklagar han Landström för att vara fastlåst i nuet: Om Munros texter kan påverkas av nya utslag från samtidens moraliska kompass måste hela litteraturhistorien omvärderas utifrån författarnas vandel. Att detta vore absurt har Malm såklart rätt i, men vi lever trots allt i samma moderna tid som Munros noveller utspelar sig i. Att inte diskutera aktuella texter i förhållande till författarnas agerande i offentligheten är uttryck för en inskränkthet som verkar förlegad i de sociala mediernas tid.
Hennes texter blev såklart inte sämre efter medlöperiet med förövaren, men möjligen var de överskattade innan
Dessutom är det nuets grindvakter som utmejslar framtidens minne. Malm skriver att ”stora texter består” och bortser från historiens arméer av överbetalda kanoniseringskillar, typ han själv och Landström, som i århundraden rätt nyckfullt har bevarat eller begravt diverse författarskap.
Men enligt Malm är Munros texter stabilt genialiska. Hon hade fått Nobelpriset även om någon hade orkat göra research vid tidpunkten och upptäckt att när Munros make nummer två dömdes för åratal av våldtäkter på sin minderåriga styvdotter valde Munro att ta honom i försvar och ghosta dottern samt dra in pengar på en bortförklarande novell om övergreppen.
Men det som framför allt styr hur en text uppfattas utanför sig själv är varken historia eller moral, utan textens placering i det litterära kretsloppet, som jag bland annat resonerat om i en essä i Tidningen Vi. Frågan som ingen av de gnabbande grabbarna har ställt är hur bra Munro egentligen var från början. Var det masspsykosens hjärta eller textkritikens hjärna som placerade henne på den höglitterära piedestalen? Vad var sociologi och vad var kvalitet? Hennes texter blev såklart inte sämre efter medlöperiet med förövaren, men möjligen var de överskattade innan, när hon fortfarande var Kanadas hovleverantör av internationell kulturkredd.
För även om Munros ämnen är intressanta är hon medelmåttig när det gäller språkligt hantverk. Å andra sidan kanske språkförnyelse är en icke-fråga när den nya kritiken groomar tonåringar med ”blottat hjärta”. Själv hoppas jag på en mognare nyanseringsförmåga än Malms biografiska beröringsskräck eller Landströms fjäskande för illitterata snorungar på Tiktok, de där nykläckt affekterade läsarna som alltså saknar hjärna, men som i linje med Aftonbladets betygsskala kan pricka in exakt fem stycken klichéartade känslor.
Läs fler texter av Aase Berg och även
Malin Ullgren: Jag får syrebrist av tanken på att tvingas förhålla mig till författarens privatliv
