När jag går upp på scenen på Littfest i Umeå är min uppgift att moderera ett timslångt samtal med Magnus Dahlström. Han är en av Sveriges skickligaste författare, med romaner som mörkt slipade diamanter, kolsvart skimrande och mångfasetterade. Jag vill locka fram samma känsla IRL.
Men Dahlström framträder ytterst sällan, och han är känd som fåordig. Risken finns att det bara blir jag som sitter och pladdrar. Jag kommer att uppfattas som en skitstövel, som om jag kör över intervjuobjektet. Nå, det är smällar man får ta. Mitt jobb som moderator är inte att bli omtyckt, bara att, med tapetblommans neutralitet, ställa frågor som triggar levande svar. Jag ska hjälpa min motpart att glittra.
Och tack kosmos, för när vi slår oss ner tillsammans på den dödstysta scenen, då får jag en plötslig ingivelse. I stället för att smattra fram skarpa inspel ska jag hålla käften så mycket som möjligt för att låta själva tystnaden lirka orden ur mitt offer. Om han bara får lite tanketid kanske han inte alls är ett sånt där knepigt ufo som mumlar ”jag vet inte” på repeat.
Taktiken funkar. Magnus Dahlström briljerar med en lågmäld långsamhet, i skarp kontrast mot de smarta oneliner som författare brukar slänga fram i treminutersintervjuer med typ Malou von Sivers.
Jag vet alltför väl hur det mediala spelet funkar, för jag praktiserar det själv i rollen som författare. Ja, rollen. Jag skulle egentligen också vilja vara en fåordig mupp när jag intervjuas på scen, för privat är jag just en fåordig mupp, men jag har under hela mitt vuxenliv tränat på att bli socialt kompetent i den litterära offentlighetens tjänst.
Och även om jag inte ställer upp på den konservativt flummiga uppfattningen att långsamheten är sund och äkta medan samtidens snabba processande enbart är stressigt och ytligt, så går det inte att förneka att publiken älskar Dahlströms vindlande tankegångar, uttryckta med känslig eftertänksamhet. Enligt festivalarrangören Erik Jonsson har åhörarna tröttnat på författare med snärtiga skämt och målgruppsanpassad metablick på sitt eget skrivande.
Men det har däremot inte tv-tittarna. I dagarna släpps nämligen den nya realityserien ”Läckbergs”, som får intrigen i ”Truman show” att kännas autentisk. Låtsasvärlden i den filmen innehåller i alla fall riktiga människor, även om de är skådespelare. Familjen Läckberg verkar snarare vara genererad av en AI.
Den som har fördjupat sig i AI-promptning vet att exempelvis Chat GPT inte kan härma originaliteten i litterära verk eller tonfallet hos en författarröst. Den kan skapa snygga texter, i bästa fall smarta, men är sämre på brister och arytmier. Den är bra på perfektion men usel på att fula sig.
Läckberg tycks nu ha promptat sin AI att iscensätta en normativ vit medelklassfamilj. Projektet att vara vanlig skiter sig dock genast eftersom hon håller sig med ett antal anställda, hennes make sysslar med obegripliga bolagsaffärer, och de uppstyrda ungarna verkar vara stabilt försatta i en enda sinnesstämning: sorglöst fnisshumör. Man tycker annars att urvalsbasen på fyra barn och ungdomar i åtminstone ett fall borde utlösa kategorin dysfunktionellt diagnosmiffo, men nej. Till och med nörden framstår här som ett charmtroll vars största problem är att han har svårt för att komma på en födelsedagspresent åt morsan. Och morsan själv har visserligen klimakteriebesvär, men annars är hon så tillfreds med sig själv att hon vågar visa sig inför kameran iförd flanellpyjamas med kattmotiv. Och helt osminkad!
Om man hade vågat visa de verkliga dipparna, då hade Läckbergs livserfarenhet kunnat göra skillnad
Visst, det finns tecken på att Camilla Läckberg bakom filtren är schyst, rak och renhårig. Men realitykaraktären däremot, hon lämnar övrigt att önska när det gäller verklighetskontakt. Hon kallas till exempel skojfriskt för shopaholic när hon klickar hem mängder av prylar som stuvas in i förråden utan att hon orkar öppna paketen. De lojala tjänarna och den medberoende mannen ser shoppingen som ett smålustigt särdrag: ”Hur full var hon när hon beställde det här Chaneläpplet?” Men under ytan bubblar det sjukliga samlandets förtvivlade sårighet. Det där beteendet, Camilla, tänker jag, är det nog bäst att du tar tag i innan det spårar. Vi som har upplevt hoarders på nära håll ser ett sluttande plan mot kollaps och kontrollförlust.
Om man hade vågat visa de verkliga dipparna, då hade Läckbergs livserfarenhet kunnat göra skillnad, eftersom man åtminstone bör ifrågasätta om det är enklare att gråta i en Rolls-Royce än i en Volkswagen. Det hade också gått att levandegöra själva skrivandet, för det är ofta fruktansvärt tungt, oavsett om man är kvalitetsförfattare med nära noll inkomst eller kommersiell sell out. Men tragglandet, motståndet och krampen, det hårda och skittråkiga arbetet som är granne med lycksaliga stunder av inspiration och flow, det berörs inte alls. Skrivandet rivs av på några sekunder där Camilla sitter och lattjar med sin laptop i ett soffhörn.
Att denna författare otippat nog har vissa beröringspunkter med Magnus Dahlström är inte heller något som framkommer. Det vill säga: Dahlström svarar så här när jag säger att hans romaner bygger på ett ”förlösande obehag”: ”Ja, ofta är det … skuggigt. Det är också av en sorts … respekt … för det som är gott och vackert, det kan lätt bli förstört om man överanvänder det. Min metod är ofta en … speglingsmetod, att läsaren frestas att lägga till något, till exempel en moralisk dimension … som det kanske inte uppenbart ropas efter”.
En seriös uttolkare skulle kunna anlägga detta existentiella perspektiv på Läckbergs böcker också. Men det enda vi får veta är att de är spridda över hela jordklotet, att hon har tjänat skitmycket pengar på dem, och att hon, av outgrundlig anledning, ständigt känner ”pressen att leverera en ny deckare”.
I en medialt säljbar författarpersona ska själva hantverket helst inte märkas.
Men om man inte ställer upp på det? Om man hellre vill skriva kvalitativt än snacka kvantitativt om sitt skrivande?
Jag kan inte backa tillbaka till den orubbliga integritetens medieskugga, även om jag också var en svart diamant från början, eftersom jag inte kan avlära mig de sociala strategier som jag har skaffat för att överleva i en psykstörd samtid. Men jag vill inte heller bli så där artificiell som Läckbergs avatar (fast jag vill förstås ha pengarna).
Tack och lov finns det en tredje väg: i stället för att strömlinjeforma sig förbi det mänskligas gräns kan man låta själva skrivandet överlista algoritmernas slimmade storytelling med ren oförutsägbarhet. Att dokumentera det skavande livets nyckfulla dramaturgi har blivit en allt starkare motståndshandling mot den blankslipade framgångssagan.
Läs fler texter av Aase Berg och även:
Testa dig själv: Vilken kulturdynasti tillhör du?
