Utställning
”Concrete interest”
Konstnärshuset, Stockholm. Visas t o m 15/2
Det är oundvikligt att bli lite gladare framför en rejäl målning av den amerikanska giganten Stanley Whitney. Det mjuka men pregnanta rutmönstret, där färgfält följer på färgfält, bär en smittande rytm. I allmänhet är hans måleri utfört med en sådan säkerhet att man kommer på sig själv med att stå och nicka i medhåll framför tavlorna.
Whitneys stora verk ”Thunderbird” är också det som först drar till sig blicken på utställningen ”Concrete interest” i Konstnärshusets stora galleri. Målningen hänger på rummets ena kortsida och kommunicerar likt en god middagsvärd med hela sitt sällskap. Det består av fyra svenska samtidskonstnärer i olika åldrar, förenade av ett nonfigurativt eller abstrakt anslag.
Att sätta Whitneys stjärnglans och höga trivselfaktor i centrum är ett begåvat sätt att balansera rummet. Amerikanens många färger gör att verken av Monica Höll, Sigrid Sandström, Anton Lind och Katarina Andersson alla har något att haka fast i, och de breda horisontala linjerna mellan raderna av färgfält liksom fortsätter ut i rummet som en inkluderande omfamning.
Utställningen är påfallande konfliktfri och det är inte givet att verken ska fungera ihop. Till exempel Hölls gigantiska ”Heritage”, en skrynklig rå linneduk täckt av färgfläckar i främst orange och blått på golvet i rummets mitt, och Linds bubblande måleri som i lager på lager antyder bekanta former från konsthistorien.
Det är dock inte bara Whitneys verk som håller ihop helheten. Mitt emot på en uppställd mellanvägg och på den andra kortväggen hänger några målningar i äggoljetempera av Katarina Andersson. Här dras tempot i salen ned. Med få färger och enkla, strikt rektangulära färgfält skapar Andersson stor dramatik i det lilla. De enkla kompositionerna kan uppfattas som antydda rumsligheter, men jag ser snarare en lugn andhämtning som konstaterar varandet och livet på ett underskönt sätt.
Om utställningen varit större hade jag kanske saknat knaster och missljud – men njuter nu bara. Helheten är som att lyssna på ett samtal mellan människor man faktiskt tycker om.
Läs mer om konst på dn.se