– Vi visste att vi hade byggt något bra inför Turin, och vi hade skapat en känsla av att allt var möjligt. Vi hade många ledande spelare som ledde laget på ett väldigt bra sätt, säger Kim Martin Hasson 20 år efter den historiska matchen.
Inför OS i Turin hade Sverige tagit stora steg i utvecklingen, och förhoppningarna att de skulle lyckas med att försvara det mycket överraskande bronset från fyra år tidigare var stora.
Att guldkampen som alltid skulle stå mellan USA och Kanada var liksom givet.
En viktig del av förklaringen till den positiva svenska utvecklingen var en lägerskola i Landskrona.
För att få så många dagar tillsammans som möjligt funderade dåvarande förbundskaptenen Peter Elander på hur han på bästa sätt skulle få pengarna från förbundet och SOK, Sveriges olympiska kommitté, att räcka till det.
Lösningen blev att förlägga flera av lagets träningsläger i Landskrona där träningsmöjligheterna var utmärkta, och där boendet i flerbäddsrum på lägerskolan några kilometer från ishallen var billigt men funktionellt.
– Där vi fick ihop gruppen på ett fantastiskt sätt. Vi lärde känna varandra ordentligt, och blev väldigt sammansvetsade. Det var aldrig någon som klagade utan vi bara körde, säger Kim Martin Hasson.
– Den gruppkänslan var nyckeln till framgången. För ett antal år sedan såg jag och Holst (lagkaptenen med Erika i förnamn) om semifinalen och då blev vi påminda om hur mycket alla offrade sig. Spelarna slängde sig och täckte det ena skottet efter det andra. Det var rätt fascinerande att se det med lite distans.
Men trots alla positiva saker som förändrats och förbättrats var det som hände i semifinalen 2006 en skräll som det fortfarande pratas om i hockeykretsar.
När det var dags för OS-semifinal i Turin mellan Sverige och USA var USA gigantiska favoriter. Fram till dess hade de två dominanterna i damhockeyvärlden USA och Kanada mötts i samtliga mästerskapsfinaler i såväl OS som VM.
För även om det med ögat gick att se hur svenska spelet förbättrats, var det ingen utanför laget som riktigt hade greppat den mentala förflyttning som hade skett hos spelarna och hur betydelsefull den var.
Inledningen på semifinalen såg dock ut ungefär som vanligt när de två lagen tidigare hade mötts i mästerskap.
USA tog ledningen med 2–0, båda målen gjorda i powerplay. I det läget fanns risken att siffrorna skulle rinna iväg och bli stora, men då klev Maria Rooth in i handlingen.
Rooth var det svenska lagets största offensiva stjärna och hon gjorde både 2–1 och 2–2. Det var resultatet efter ordinarie tid. Efter en mållös förlängning stod det klart att semifinalen skulle avgöras på straffar.
Även i straffläggningen visade Rooth klassen när hon satte sin straff. Det gjorde även lagets yngste spelare Pernilla Winberg. Samtidigt klev Kim Martin Hasson – som svarat för en mängd bra räddningar under ordinarie tid – fram och stoppade de amerikanska straffarna.
Därmed var sensationen ett faktum. Sverige vann semifinalen med 3–2 efter straffar.
För första gången någonsin skulle Sverige spela en mästerskapsfinal, och för första gången någonsin var USA utslaget redan i semifinalen.
Målvaktshjälten Kim Martin Hassons (som då bara hette Kim Martin) väg till medaljen i Turin hade inte varit okomplicerad.
Hon var given i rollen som förstemålvakt, men en skada i vänster knä gjorde att hon bara stod den viktiga första matchen i gruppspelet mot Ryssland, och också stod över några träningar.
Vad du någon gång orolig för att det inte skulle fungera?
– Nej, det var jag inte. Det kändes som det funkade bra med sprutorna, och det upplägget som vi hade när det gällde matcher och träningar, säger Kim Martin Hasson.
I semifinalen drog ju matchen ut på tiden i och med förlängning och straffar. Påverkade det smärtan i knäet?
– Nej, det har jag inget minne av. Men det kan också ha berott på att jag i det läget gick på adrenalin. Det fanns liksom ingen tid att tänka. Det var bara att köra på. Inte minst eftersom jag kände att vi kunde vinna, säger Kim Martin Hasson och skrattar.
I finalen mötte Sverige Kanada, och även om de gjorde en helt okej insats var det tydligt att de svenska spelarna inte riktigt hade lyckats ladda om efter den dramatiska semifinalen. Kanada vann rättvist med 4–1.
Efter finalen fick Kim Martin Hasson ta emot utmärkelsen som turneringens bästa målvakt, och både hon och Maria Rooth fanns med i medias All Star-lag.
Semifinalen sågs av över två miljoner tv-tittare, och efter hemkomsten till Sverige hyllades silverdamerna tillsammans med guldherrarna på Medborgarplatsen.
– Med tanke på att damhockey kanske inte var superpopulärt på den tiden var det jäkligt häftigt att uppleva hur många som hade fått upp ögonen för oss, och insett att tjejer faktiskt kan spela hockey.
– Sedan trodde jag kanske att uppsvinget de följande åren skulle blivit något bättre än det blev. Men någonstans skapades ett intresse.
I dag är Kim Martin Hasson sportchef för regerande svenska mästarna Frölunda, och kan på nära håll se att även om det tog sin tid hände det till slut bra saker. Antalet kvinnliga hockeyspelare i Sverige har de senaste åren ökat i snabb takt, och är i dag drygt 11 000.
Men för att ta nästa steg vore en landslagsframgång viktig. Det skulle öka möjligheten att locka ännu fler flickor till hockeyskolorna.
Vad kan vi förvänta oss av årets OS-lag?
– Får man ihop alla pusselbitarna tror jag det kan bli något riktigt bra, säger Kim Martin Hasson om det som väntar i Milano.




