Under det här året, då vänner har dött och nya barn har fötts, har det hänt något märkvärdigt. Mina nätter har fyllts av livliga samtal. Det händer att min man skakar min axel och frågar vem jag talar med. För det mesta kan jag svara koncist. En natt sysslade jag med att renskriva en artikel av honom, vilket jag berättade. Min snopenhet när varken renskrivet manus, originalmanus eller skrivmaskin stod att finna vid uppvaknandet, var plågsam.
En natt för ett tag sen då jag samtalade med min gamle vän Axel Liffner, svarade han inte på mina frågor. Jag upprepade dem lite otåligt, tills jag mindes att Axel dog för flera år sen. Tråkigt.
Men i natt lärde jag känna en trevlig kvinnlig finländsk litteraturhistoriker. Vi ingick båda, visade det sig, i en jury för ett stort finskt poesipris. Vi hade inte setts förut, men vi samtalade som om vi varit gamla vänner en lång tid tillbaka.
Till min glädje kunde jag komma med flera goda pristagarförslag. I ett angränsande rum sammanträdde en stor samling finländska litteraturvänner och hade en sorts seminarium. Jag föreslog att vi skulle förena oss med dem. Det rummet var nästan tomt när vi kom in. Jag lade mig i min säng som lustigt nog stod där, liksom min mans, i vilken han sov djupt.
Halva mitt liv klipptes bort och suddades ut.
Det var en tidig gryning. Ljuset steg långsamt. Jag låg stilla och betraktade gardiner och lampor och stolar. Mycket långsamt, väldigt sakta, kände jag igen mitt sovrum. Det tog lång tid innan jag förstod att jag befann mig där. Den här gryningen är något av det egendomligaste jag har varit med om. Som om jag försökte åtskilja områden av livet som steg ur precis samma källa av verklighet. Jag insåg efter ytterligare lång tid att de senaste nätternas livliga samtal förmodligen måste kallas för drömmar.
Vid denna tanke kände jag en bråddjup och bottenlös sorg. Halva mitt liv klipptes bort och suddades ut. Min mamma som jag hade talat mycket med fanns kanske inte där bredvid mig, utan var sen länge död och låg i sin kalla grav. Tråkigt, ofantligt tråkigt.
I natt mötte jag en ung okänd kvinna, sexton år, som berättade om sitt liv som knarkare. Hemskt, hur livet fylldes helt av hennes väntan på nästa sil och letandet efter pengar för att kunna betala den. Jag hade under de senaste dagarna, fullt vaken, läst Magnus Lintons fina och skakande bok om Sverige och knarket, så jag visste mycket väl vad hon talade om.
Jag kände djup sympati för denna unga och livliga flicka och insåg hur lika vi var. Hon jagade silar och kickar och jag liv, men skillnaden var obetydlig. Min karaktär är tveklöst en knarkares. Jag kunde fortsätta att berätta länge om mina äventyrliga nätters många möten och samtal, men ska sluta här. Det slår mig att den vänliga rösten från DN:s ledarredaktion, som för ett tag sen inbjöd mig att skriva en krönika här i valfritt ämne, möjligen också var en dröm. Jag vet ännu inte. Det kommer att visa sig.
Hon jagade silar och kickar och jag liv, men skillnaden var obetydlig. Min karaktär är tveklöst en knarkares.
En sak är säker. Vi lever alla bara mindre än hälften av vårt liv. Den andra hälften, det vill säga de avbrutna samtalen, de ofullbordade mötena, de ännu inte gjorda bekantskaperna och de oförutsägbara kärleksäventyren finns någonstans inom oss och ligger beredda och kan dyka upp när som helst. Då vidgas livet. De kan förstås också krympa eller begränsa det. Det beror givetvis på oss själva. Allt vi råkar ut för är naturligtvis i sista hand en tolkningsfråga.
Men i vilket fall som helst. Ha en fortsatt underbar sommar. Och lägg märke till det som flyter upp över ytan i allt det som händer er.
Läs också:
Bengt Westerberg: SD har fel – man behöver inte glömma sin historia för att hitta hem i ett nytt land
Somar Al Naher: Israel har vänner i arabvärlden – det är mer än vad man kan säga om palestinierna
Henrik Berggren: Vad ska vi ens ha Filminstitutet till när det beter sig så här?
Birgitta Ohlsson: Nio punkter för att rädda demokratin från högerpopulisterna
Liza Alexandrova-Zorina: Sluta drömma om att ryssar ska sätta stopp för kriget
Per Hagman: Det här lär bli den sista sommaren någon tar en Voi till sin fuckboi
Messiah Hallberg: Jag vet inte mycket om Åkesson – men han har inte en susning om vad som är god satir
