”Äkta skräck” – häxbränningsrysare som går vilse i skogen efter lovande start

Anslaget ger mersmak och levereras med full tonträff. Nour och Linn driver podden ”Äkta skräck” och har en rejäl samling följare som kommenterar live medan duon motormunnar fram sina tankar och planerar kommande uppdrag. Rappa klipp, split-screen, infällda roligheter och den där tillkämpat sorglösa TikTok-attityden, fint fångad av Ava Nikodell och Rebecka Enholm i huvudrollerna. Och naturligtvis även av regissören Daniel di Grado (”Alena”) och manusförfattaren Ida Kjellin (”Min pappa Marianne”).

Det här är, åtminstone inledningsvis, ett begåvat berättande som inte försöker pressa in ”dagens ungdom” – ska vi kalla dem kidsen? – i ett traditionellt berättande, utan tvärtom tvingar filmberget komma till Snapchat-Muhammed.

De dokumenterande kamerorna av olika rörlig art (GoPro, mobil, video) sätter oss effektivt rakt i händelsernas centrum, på gott och ont (återkommer till det). Men nu när duon ska ge sig iväg för att undersöka häxbränningarna på 1600-talet i Torsåker i Gästrikland, vill vi självklart hänga på. Speciellt som det antyds att verklighetens värsta häxinkvisitor, prästen Laurentius Hornæus, kommer dyka upp i egen hög spökperson.

Tyvärr är Linns pojkvän Dennis med på resan, vilket varken Nour eller jag gillar. Nour för att han är en rätt störig, possessiv typ, och jag för att han är precis det – och lite till. Alltså en övertydligt oskön representant för det mansplainande släktet. Nå. Man ska naturligtvis inte vänta sig nyanser av en skräckfilm – eller jo, förresten, ibland finns de ju där (inte sällan i verk signerade Ari Aster) – men här upprepas sentensen ”Kvinnor dog, män dömde” lite väl ofta. Vilket upphovspersonerna själva har konstaterat eftersom de i en smårolig metapiruett låter den dryge Dennis påpeka just det.

Sedan följer en inte speciellt innovativ exploatering av genrens alla troper, med tydligast blinkning till found-footage-filmens kronjuvel ”Blair witch project”. Inspiration och uppfinningsrikedom avtar med tiden, vilket tyvärr får ”Äkta skräck” att sakta men säkert sjunka nedåt i betygsskalan.

I slutändan återstår mest förvirring.

Dels en tankevurpa: En skräckfilm om häxor kräver att sådana finns, annars blir det inte speciellt läskigt, men om de verkligen existerar hade ju 1600-talets präster i princip rätt (även om bekämpningens brutala art bör diskuteras) och på sätt krackelerar manusets etiska fundament.

Dels rent fysiskt: GoPro-kamera i alla ära men när det börjar hetta till och bäraren snubblar runt i skogen tappar man snabbt orienteringen. När för stor del av sinnet är upptagen med att bestämma vad som är upp och ner, får skräcken snällt vänta nere i reptilhjärnan. Dessutom är slutuppgörelsen med häxbål och blodstänkande halshuggning på tok för stolpigt iscensatt för att väcka äkta skräck.

Synd på så rara artärer.

Se mer: Tre hetare häxfilmer: ”Häxan” (1922), ”Häxorna i Eastwick” (1987), ”The witch” (2016).

Läs fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Fredrik Sahlin