Aldrig har klimakterieblinkningar till bäckenbotten och vallningar svängt så hårt

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

”I’m a horny little fucker and I’ll put you in a squeeze”, sjunger 59-åriga Peaches på andra spåret ”Fuck your face” och slår hål på de flesta föreställningar om kvinnligt åldrande. Mycket har hänt sedan den kanadensiska musikläraren Merrill Nisker omlokaliserade från Toronto till Berlin och slog igenom med albumet ”The teaches of Peaches” – redan då vid 33 betraktad som gammal i en sexistisk musikbransch. Som queerfeministisk ikon har hon förblivit ett undergroundfenomen och på samma gång omhuldats i bredare sammanhang.

Häromåret kom inte mindre än två dokumentärfilmer. I ”Teaches of Peaches”, som följer förberedelserna inför just debutalbumets jubileumsturné, talar Nisker om hur dagens mainstreamkultur faktiskt har blivit mer som hon – tänk öppet queera popstjärnor som Billie Eilish och Chappell Roan – men också om en annalkande backlash. Sedan dokumentären spelades in har världen bara blivit ännu mer polariserad, alltmedan Trump och Maga-högern rullar tillbaka den ena landvinningen efter den andra i USA. För en artist som Peaches tycks ryggradsreaktionen vara att mobilisera.

Det tidiga 2000-talets flyktiga electroclashtrend var en tillåtande plats för kvinnlig kreativitet och flytande könsidentitet långt innan det fanns en vedertagen vokabulär. Peaches blev snabbt en förgrundsfigur tillsammans med namn som Chicks on Speed, Le Tigre och Miss Kittin. Men med signaturlåten ”Fuck the pain away” var hon väl egentligen alltid fräckare än de flesta. När jag för drygt 20 år sedan intervjuade Peaches i samband med andra albumet ”Fatherfucker” dök hon upp iförd underbrallor med påsydd tygpenis och lät som en psykolog när hon lade fram tesen att vi alla lider av hermafroditavund.

Mot den bakgrunden framstår nya skivan ”No lube so rude” som en menopausversion av ”The teaches of Peaches” – i positiv bemärkelse. Precis som på debutplattan är den mogna Niskers lärosats grundad i sexpositiv aktivism, där rader som ”My hanging titties hit like the punch” talar sitt tydliga språk i ålderismens tidevarv. Titelspåret är i sin tur en lovsång till ”lube” – glidmedel – med snitsig trumpet, trombon och saxofon. Ska man tro Peaches så är det alltså inte bara torra slemhinnor som kräver bättre smörjning, utan även friktionen i samhället.

Det personliga är mer politiskt än någonsin och texterna explicit laddade i sitt försvar av såväl abort- som transrättigheter. Mellan multipla variationer på temat ”fuck” märks referenser till såväl Roe mot Wade som Starlink, teknokrater och nepobabies. Klimakterieblinkningar till bäckenbotten och vallningar har heller aldrig svängt lika hårt som i ”Fuck how you wanna fuck”. Elva år efter förra skivan ”Rub” kan man tala om både skivcomeback och nytändning.

Soundet delar debutplattans råa energi. Könsorden haglar över kompromisslösa electrobeats och rockriff, men influenserna har blivit fler. Ett slickt soulstick bryter av i ”Panna cotta delight”, medan sprakande industrimetall möter dramatisk blåssektion i ”Grip”. Låten ”Not in your mouth none of your business” är i stället så nära man kommer electroclashens agitatoriska glansdagar och kompisarna Chicks on Speed.

Musikaliskt sett är Peaches samtidigt som mest intressant när hon släpper fram känslor och sårbarhet bortom slagorden. I synnerhet ”Take it” och ”Be love” visar upp en mer melodiös och melankolisk sida. Den senare fyller dessutom tomrummet efter The Knife, fast med episkt sorgsen stråkfinal. Om det nu inte rent av är Olof Dreijer som döljer sig bakom den hemliga medproducenten The Squirt Deluxe så är det i alla fall någon med snarlik studioutrustning som den svenska syskonduon, vars queera identitet på sätt och vis också är skakad ur Peaches hotpants snarare än kappa.

Performance har alltid varit en viktig del av Peaches konstnärliga uttryck, liksom humor. På sin sjätte fullängdare ”No lube so rude” låter electropunkens amason mer inspirerad, frän och upplyftande dansant än på länge. Som om hon tack vare det senaste decenniets scenkonstuppdrag och spektakulära liveshower samlat krafterna för ännu ett stridsrop med större livserfarenhet.

Bästa spår: ”Whatcha gonna do about it”, ”Be love”

Läs fler skivrecensioner och fler texter av Johanna Paulsson.