På Warner Bros kontor på Riddarholmen i Stockholm avlöser mötena varandra. Alex Schulman har precis haft ett ”visionssnack” med produktionsbolaget och snart väntar en casting med tonåriga skådespelare. Däremellan hinner vi slinka in i ett tomt rum med varsin kaffe. Alex Schulman lutar sig tillbaka och placerar en stor bunt papper mellan oss på bordet.
– Det här manuset är min snuttefilt, säger han.
– Jag har svårt att lämna det ifrån mig. Alla andra situationer här är så nya – hela filmvärlden är okänd för mig – men att skriva är bekant. Så jag fortsätter att fixa och trixa, trots att texten har börjat säga: hörru, nu får du faktiskt släppa mig.
Snart kommer han att behöva sätta punkt. Inspelningen av filmen som tagit form i manuset startar om bara några veckor. I maj kommer Alex Schulman och teamet att slå läger ute på en ö i Stockholms skärgård.
– Det blir en bra övning för mig. Även om jag regisserar kommer jag inte att kunna kontrollera allting. Det är ju därför jag har avstått från att skriva filmmanus tidigare, trots att jag alltid drömt om att göra en film: jag älskar den totala kontroll man har i romanskrivandet. Där äger jag varenda bokstav, vartenda kommatecken.
Ändå har du nu skrivit ett filmmanus. Varför?
– För att två saker hände.
Den första var att han, efter att ha regisserat monologen ”Tröstrapporter” på Dramaten 2022, insåg att han nått en punkt i karriären där han faktiskt kunde få regissera sin egen film. På så vis kunde han få behålla i alla fall en del av kontrollen.
Så det var inte för att din poddkollega Sigge Eklund redan regisserat en film?
– Haha. Jag var jätteirriterad när han fick göra sin film. Det var en mörk period i mitt liv. Men nej, han får hålla på med sina Netflixprojekt. Jag ska göra en biofilm. Och han har varit en enorm hjälp. Det finns ingen som har samma blick för storytelling som han.
Den andra saken som hände var att Alex Schulman åkte på en klassresa med sin dotter.
Den gick åt helvete.
– Hon hade fyllt tretton då, och började plötsligt tycka att allt jag gjorde var pinsamt, berättar han.
– Jag fattade inte vad som hände, hon var ju min lilla prinsessa. En morgon när vi åt frukost placerade hon flingpaketet mellan oss och sade att hon inte ens orkade titta på mig. Då bestämde jag mig för att åka med på hennes klassresa, som medföljande förälder, för att vi skulle komma närmare varandra. Det var det dummaste jag gjort.
Vad hände?
– Vi tappade kontrollen över barnen och det var otäckt. Jag kände en skam över att jag inte klarade av att ha auktoritet. Efteråt grät jag i flera timmar i min frus famn. Sedan började jag skriva om upplevelsen, för det är så jag gör: jag börjar där det gör ont i mig själv.
Upplevelsen blev startskottet för manuset, men Alex Schulman är noga med att betona att filmen inte skildrar någon verklighet. Även om ”Arkipelag” handlar om tre pappor som följer med sina trettonåriga döttrar på en skolresa som spårar ur så är handlingen helt fiktiv.
I en pilot som spelats in sitter de tre papporna, spelade av Fares Fares, Gustaf Skarsgård och Linus Wahlgren, vid ett bord och äter lunch. Stämningen är stel. Plötsligt bestämmer sig två av dem för att retas: de initierar en grimaslek där de bara skrattar åt varandras grimaser och låtsas att den tredje gör fel.
Alex Schulman berättar att han en gång utsattes för just den leken på en restaurang.
– Det gick inte att bara garva då, för jag kände mig så himla bortgjord och sårad. Och det är hela idén med filmen: skrattet ska fastna i halsen. Man ska skratta, men sedan skämmas för att man skrattar.
Papporna i filmen är väldigt olika. En tror på lågaffektivt bemötande, en tror att ungarna mår bäst av att veta hut, en vill mest ragga på en ung lägerledare. Samtidigt som barnen lever rövare börjar även de vuxna bete sig som barn mot varandra.
– Man känner redan från första bildrutan att det här kommer gå totalt åt helvete.
I en samtid där skolans och vuxenvärldens förlorade auktoritet stöts och blöts i offentligheten blir filmen på ett sätt politisk, säger Alex Schulman. Han tror att den kommer att väcka diskussion.
– Jag har inte alltid den hållningen, men ibland känns det som att den generation jag tillhör har curlat sina barn så mycket att barnen tagit kontrollen. När jag gick i skolan och en lärare bad mig att ta av kepsen så gjorde jag det. I dag skulle väl barnets föräldrar höra av sig till rektorn och hävda att barnet måste ha keps för att känna sig trygg, fortsätter han.
– Det är intressant att prata om, och det är med i både filmen och min kommande roman: hur barn i dag vet sina rättigheter och hur rädda de vuxna är för att bli anmälda. Men å andra sidan: när jag var liten hamnade bråkiga barn i obs-klasser och det var också helt idiotiskt.
Hur kommer du att vara som regissör tror du?
– Jag är väldigt mån om god stämning, för jag är överkänslig för dålig stämning. I övrigt vet jag faktiskt inte. Men jag vet att jag tagit in folk som är otroligt duktiga. Som Jakob Ihre som ska fota, han är en av mina idoler. Det enda jag ensam har ansvar för är att det ska bli sant, och det vet jag att jag kan.
Efter att i flera år ha suttit ensam och skrivit romaner längtar han också efter att jobba med andra. Han minns när han och hans fru en kväll skulle i väg på middag och han frågade om han bara kunde få stanna hemma.
– ”Ska vi bli ett sånt par?” frågade hon och det kändes läskigt. Jag vill ju inte vara ensam. Nu får jag jobba med 70 personer på en inspelningsplats. Det kan visa sig vara en jättedålig idé som får mig att ångra att jag inte lade tiden på att skriva en roman i stället. Eller så älskar jag det, och då kommer jag bara ångra att jag inte upptäckte det tidigare.
Läs mer:
Nya romaner från Sandgren och Schulman
Sigge Eklund: Jag hade ingen moral när jag var ung
