Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

De första minuterna av Melodifestivalen slungade mig tillbaka till ett krogbesök i början av 00-talet.

Två höga tidningschefer ville bjuda mig på restaurang, det var nervöst, kanske skulle de nu erbjuda mig mitt första kolumnistjobb. Jävlar vad de kunde dricka, tidningsmännen, och jag försökte hänga med.

Mot slutet av middagen, efter ett evigt supande och fortfarande inte ett ord om något erbjudande, det var som att de ännu vettade mig, undersökte om jag var värd att satsa på. Jag ursäktade mig för att gå på toaletten, noterade att det svajade när jag vandrade genom lokalen, det var som att gå ombord på ett tåg. Jag var så packad! Herrarnas nådde man genom en rätt trång passage och precis när jag skulle gå in fick jag möte av en kille som skulle ut samma väg. Jag gick åt vänster och den pinsamma lilla förargligheten när killen gjorde exakt samma manöver, åt samma håll. Vi skrattade båda till, och nu tog jag ett steg till höger – tror fan att killen OCKSÅ går år höger så att vi än en gång blockerar varandra! Vi skrattar båda till högt, och nu, för att vara extra tydlig gör jag med ett leende en gest med min hand, en tydlig markering som visar: ”Varsågod. Passera mig till vänster”. Jag noterar nu att han gör exakt samma gest.


Jag fyller 50 om några veckor och har insett att de där sakerna händer inte så ofta längre

Plötsligt känner jag en misstanke – driver han med mig? Så här många missförstånd kan inte inträffa utan att någon jävlas med en. Jag sänker min hand och tittar på honom, och nu ler han inte längre, nu betraktar han mig stilla, och hans blick mörknar, jag ser det så tydligt nu, det är plötsligt ett brinnande hat i hans ögon. Jag inser, han muckar bråk, och vi tar ett steg mot varandra, jag frågar honom vad FAN problemet är och nu står vi mycket nära varandra, och då kommer insikten, smygande, ilande, som en isglass som vandrar upp längs ryggraden: Jag står framför en spegel och det är mig själv jag muckar bråk med.

Jag vänder mig sen sakta om, blickar ut över restaurangen, ser hur de två tidningscheferna stilla betraktar mig där de sitter.

Kort sagt, ett minne av att vara dum i ett rum. Jag fyller 50 om några veckor och har insett att de där sakerna händer inte så ofta längre. Man har väl levt för länge, gör inte de där misstagen, man är med i matchen, man har koll. Det är helt enkelt väldigt sällan som man går in i ett rum och inte förstår reglerna.

Därför var det spännande att titta på Melodifestivalen i helgen, eftersom de sa saker som slungade mig tillbaka till ungdomens ”dum i ett rum”-känsla. Bara några sekunder in, programledaren Gina Dirawi berättar om hur det var när hon ledde Melodifestivalen förra gången.

”Jag klev också in här, nyblonderad och förvirrad, och sen går sex veckor och så kommer man ut på andra sidan med större hår och mindre näsa och tänker herregud vad jag vill göra det här igen.”


Kan det vara så obehagligt, att hela Sverige förstår vad de pratar om, utom jag?

Jag fattar ingenting. Vadå större hår och mindre näsa? Jag måste googla, söker på ”Dirawi liten näsa stort hår”, och det enda jag får fram är att hon eventuellt skönhetsopererade sin näsa för tio år sen. Ingenting om att hon opererat håret. En stund senare säger Dirawi: ”Förra året röstade ni med hjärtat 1,5 miljarder gånger, det är alltså lika många gånger som Armand Duplantis tjej sagt att hon är stolt över honom.” Jag blir lika stum. Har Armand Duplantis en flickvän som ofta säger att hon är stolt över sin man? Bara någon minut senare gör Dirawis kollega Hampus Nessvold klart att man bara kan rösta om man befinner sig i Sverige, och att det inte går om man ”sitter på ett steakhouse i Cardiff”.

Kan det vara så obehagligt, att hela Sverige förstår vad de pratar om, utom jag? Jag googlar ”steakhouse i Cardiff” och det enda jag får upp med svensk koppling är att tidigare efterlyste Dermot Clemenger har setts på ett steakhouse i Cardiff. Jag fattar inte. Skämtar de om Dermot Clemenger?

Jag vill tacka Melodifestivalen för att de slungar en tillbaka till en tid när världen var osäkrad och svår att förstå, för att den återigen fått mig känna mig dum i ett rum.

Läs fler krönikor av Alex Schulman:
”Jag står inte ut med att se oss bli förnedrade av Donald Trump”
”Vi bor i norr – hur kan snön vara en överraskning?”

Share.
Exit mobile version