Expressens kulturredaktör Victor Malm missar helt poängen i mitt inlägg om den svenska sakprosans ställning (DN 18/11).
Det är egentligen meningslöst att gå i polemik mot en medveten (?) feltolkning, men det är viktigt att klargöra att det inte är jag som tar statistik till intäkt för att framhålla att verkshöjden på svensk sakprosa sjunkit. Det är Björn Werner (SvD 8/11). Fast det är förstås inte lika chockerande att höra sådana saker från en ”barbar från Borås”, från en kompis, från en frilansjournalist.
Men Werner skyller faktiskt den sjunkande försäljningen på att ”förlagen inte ger ut tillräckligt bra böcker”. Jag menar å andra sidan att förklaringarna bör sökas på andra håll, som att Sverige är ett litet kulturland samt att vi har ett annat litterärt ekosystem än andra länder, som till exempel USA och Frankrike.
Jag har aldrig påstått att bokbranschstatistik säger något om kvalitet. Tvärtom säger jag att den inte gör det.
Det är befängt att tro att jag i en handvändning skulle genomfört något slags Big Data-stilanalys på de 891 titlar som gavs ut av Svenska Förläggareföreningen förra året. Så bra är inte litteraturvetenskapens verktyg – ännu.
Werner skriver att den nedåtgående kurvan för fackboksförsäljning är unik för Sverige. Det stämmer inte. Rapporten han hänvisar till visar tvärtemot att av de 16 mycket folkrika länder som ingår i undersökningen, har försäljningen bara ökat i sex av länderna, i alla andra har den gått back eller stått still. Skulle författare, förläggare och redaktörer världen över plötsligt göra ett sämre jobb?
Malm har självklart rätt när han säger att det vikande intresset för sakprosa måste tas på allvar, så nu när vi har en kulturchef med på tråden finns läge att välkomma en diskussion om vad kulturjournalistiken kan bidra med för att lyfta sakprosans ställning. För kultursidornas insatser är nog så viktiga för en vital bokmarknad.
För att återigen ta USA:s fackboksutgivning som exempel, så är en anledning till att den är så konkurrenskraftig (och dominerande) att tidningar och kulturtidskrifter som The New Yorker, The Atlantic, NYT, n+1, ger generöst med utrymme till long form journalism. För ofta är det sådana texter som sedan vecklas ut i ett bokformat.
Tidningarna och tidskrifterna har på så sätt redan delfinansierat böckerna, prövat dess genomslag samt i viss mån också marknadsfört innehållet. Se där, kanske kan man hjälpa förlagen framåt i stället för att racka ner på dem?
Läs mer:
Alexandra Borg: Nonsens att den svenska sakprosan tappat stilen
