Älgarna sköts mitt bland boende på skärgårdsön – konflikter om vilt riskerar att öka

Det är förmiddag i Stockholms mellanskärgård. Så här års lyser sommargästerna med sin frånvaro, men Södermöja är ändå befolkat. Förutom de 17 bofasta finns här ett stort antal fritidsboende, även under vinterhalvåret.

När Gabriel Winnberg överrumplad ser älgkalven falla tänker han: ”Jisses, är det någon som tjuvjagar?”

Det ska visa sig att det är precis tvärtom – det är polisen som ligger bakom skjutningen.

Winnberg tittar ut över sin strandnära tomt, belägen på öns nordöstra sida. Den döda kalven ligger drygt tjugo meter från hans hus. Det är uppenbart att den skjutits från en plats intill huset – och kulbanan måste ha gått rakt över Winnbergs tomt och över den allmänna byväg som skiljer tomten från strandlinjen och ut över vattnet.

Senare när stressen lagt sig, ska känslorna komma i kapp Gabriel Winnberg:

– Då kom obehaget. Platsen där kon sköts omges av hus i alla riktningar. Jag är ofta där och hade kunnat dyka upp vid vilken knut som helst. Och kulan hade kunnat nå mitt eget hem. Och på länsvägen nedanför där kalven sköts går ju barn varje dag.

Det Gabriel Winnberg inte vet då är att strax bakom hans hus, på en angränsande tomt, ligger kalvens mamma.

– Onekligen en speciell situation, noterar Gabriel Winnberg medan flera av de bofasta på ön strömmar till för att betraka kadavren.

Älgarna har alltså avlivats efter att polisen beslutat att så ska ske. Beslutet fattades dagen innan skotten faller, efter att en anmälan inkommit till Värmdö kommuns viltvårdare.

”Vi blev attackerade av en galen älg. Vi anmälde det till viltvårdaren i Värmdö kommun som hanterade det snabbt och med från vår synpunkt lyckat resultat. I övrigt har vi inget att tillägga”, skriver de som utsatts för älgen till DN i ett sms.

Beslutet har fattats i enlighet med Jaktlagens paragraf 9. Den ger polisen rätt att avliva vilda djur som ”orsakar avsevärd skada eller om det kan antas vara farligt för människors säkerhet”.

Lagen stipulerar dock att det ska uteslutas att det inte finns någon annan lösning – som till exempel försök att skrämma bort älgen. Så har inte skett i det här fallet.

Upprördheten på ön är stor.

– Ingen har kontaktat oss! I 25 år har vi medvetet sparat de få älgar som vistas på ön i syfte att bygga en ny älgstam, säger en person i jaktlaget.

Telefonerna börjar gå varma. Vem har ringt polisen? Varför? Hur kunde polisen skjuta mitt i byn utan att förvarna? På vems mark föll de? Vem har tid och ork att ta hand om de döda djuren?

Mest omstridd är frågan om djurens eventuella farlighet.

– Det är ofrånkomligt att djur som på riktiga grunder bedöms utgöra fara måste avlivas. Men om ett djur avlivas på orättmätiga grunder är det ytterst olyckligt, säger en av jägarna som är mycket kritisk till hur ärendet hanterats av polisen.

Många på ön har stött på älgarna ute i skogen, Södermöja är en liten ö. Några tidigare utfall från älgarnas sida känner ingen till. Att kon kan se sur ut är man överens om, det gör de när de skyddar sina kalvar.

En sak är säker: de som anmält älgarna har upplevt faran som akut. I mejlet till viltvårdaren som polisen fick beskriver de hur de jagats av älgen och hur de upprepade gånger attackerats på väg till bryggan där Waxholmsbåten lägger till. Till polisen har de också sagt att älgkon till och med stegrat sig mot dem – en i sanning skrämmande upplevelse. Älgar kan sparka ihjäl både människor och hundar, om det råder inga tvivel.

Febril aktivitet uppstår på ön efter avlivningen. Djuren måste flyttas på, flås och tas ur.  Medan jägarna på ön funderar över varför polisen hade så bråttom når DN Kenneth Kronberg, polisens jakt- och viltansvariga samt polisens representant i Nationella viltolycksrådet. Det var han som fattade beslutet att älgarna skulle avlivas.

För honom råder inga tveksamheter. Älgkon var för farlig för att få leva. De hade tur som omgående fick tag i en båt, en bra hund och en kompetent jägare så att de kunde dra iväg på en gång.

– När människor riskerar att bli ihjälsparkade kan vi inte vänta. Tänk om det hade hänt och vi inte hade agerat trots att folk slagit larm – då hade det blivit liv i luckan, säger Kenneth Kronberg.

Det är en svår balansgång, medger han. Ingen vill skjuta friska djur. Samtidigt är lagtexten utformad på ett sätt som ger polisen rätt i alla lägen: vilda djur får avlivas om det kan antas (låg bevisbörda) att de utgör en fara för människor och egendom. I praktiken innebär det att alla vilda djur kan avlivas med lagstöd.

– Efteråt är det lätt att ha åsikter. Var vi tvungna att avliva älgen? Det är min fasta övertygelse att en älg som ställer sig på bakbenen och sparkar efter folk, den har gått för långt, säger Kenneth Kronberg.

Om älgkon som avlivades hade kunnat skrämmas bort och egentligen inte var så farlig beskriver han det som sorgligt, men omöjligt att förhålla sig till i efterhand.

– Jag har jobbat 35 år. Hur vi än gör tycker alltid någon att vi gjort fel, säger han.

Att de bofasta inte informerades är för honom självklart. Då riskerar man att folk kommer och stör, kanske till och med hindrar avlivningen.

Att man i det här fallet skjuter rakt över en bebodd tomt där markägaren är hemma och den allmänna vägen tycks ligga i siktlinjen anser han är en tillspetsad beskrivning:

– Jag har det största förtroendet för skytten. Han avvaktade rätt kulfång. Som utanförstående kan jag förstå att man funderar, men jag är helt trygg med hur det gick till, säger Kenneth Kronberg.

När polisen fattar beslut om att avliva vilda djur så har ingen annan myndighet med det att göra. Det rapporteras inte formellt till länsstyrelsen och polisen registrerar det inte ens på ett sätt som gör att det enkelt går att ta reda på hur ofta det sker.

Enligt Kenneth Kronberg avlivas mellan 5 och 10 älgar i Stockholm län per år. Han tycker sig se en ökning sedan pandemin, då många flyttade ut från storstaden till sina mer ruralt belägna lantställen. Som jämförelse avlivas runt 30 aggressiva älgar per år i polisregion Nord.

– Det uppstår alltid intressekonflikter, och det kommer uppstå fler, konstaterar Kenneth Kronberg.

Lars Friberg, ordförande i Skärgårdens älgförvaltningsområde, är välbekant med de motsättningar som kan uppstå.

– Det finns alltid två sidor av myntet. Men är djur farliga så är de, säger han.

Att avlivningen av älgarna blivit en stor sak på Södermöja förstår han. På öarna har man den älgstam man har och man är naturligtvis rädd om den. I det större perspektivet är avlivningen inte av någon större betydelse, även om älgstammen minskar i Stockholm län, menar han.

– Jag anser dock att det jaktlag på den mark där ett djur ska avlivas bör kontaktas innan det sker. Dialog är alltid a och o.

På Södermöja har jaktlaget kommit överens om hur köttet ska fördelas, lugnet har lite grann lagt sig. Men det finns en oro. Händelsen har många bottnar och kommer att sätta spår.

– Det byggs nytt hela tiden, allt fler människor rör sig i skog och mark och stör djuren. Det påverkar deras naturliga beteende, säger en av jägarna som tycker att alla involverade måste ta lärdom av det som hänt.

– Så här får det väl i alla fall inte gå till?

Göte Åberg, tidigare viltvårdare i Värmdö, suckar lite uppgivet.

– Vi brukar säga lite grand på skämt att att det inte är särskilt svårt att förvalta vilda djur – det är människorna som är den svåra utmaningen.

Fotnot: Reportern Ulrika By är fritidsboende på Södermöja.