När kollegan sa att jag strålade tog jag det som en komplimang. Det är sånt man oftast säger till gravida kvinnor, då brukar det betyda att de är uppfyllda av ett jungfru Maria-liknande inre ljus.
Det var mitt i sommaren, jag var inte det minsta gravid men beslöt mig för att försöka ta med den där strålande känslan in i hösten. Eftersom jag inte var säker på att jag skulle kunna stråla fullt lika mycket när höstrusket kom köpte jag en glow-kräm.
Min erfarenhet av hudvårdsprodukter är begränsad så jag stod länge i kosmetikaffären, läste noga på förpackningarna och smetade ut små beiga kluttar på huden. Till slut valde jag en som utlovade ”en strålande och hälsosam lyster”, vilket var exakt vad jag var ute efter.
Kassörskan tittade skeptiskt på den lilla tuben och undrade vad jag skulle kombinera den med. ”Inget”, sa jag och förutsatte att hon i vanlig ordning bara ville sälja på mig något mer.
Den kunde ju enligt bruksanvisningen ”appliceras som highlighter eller användas ensam utan foundation för maximal glow” och jag hade fastnat för orden ”användas ensam”. (Om sanningen ska fram hade jag också fokuserat lite på uttrycket ”maximal glow”. Borde det inte heta ”maximalt glow”? Men det var inget jag tog upp med kassörskan.)
Att det möjligen var en missbedömning förstod jag när jag kom hem, och visade mitt inköp för dottern. Hennes min var om möjligt ännu mer skeptisk och hon ställde samma fråga som kassörskan.
Jag var ändå redo att gå in i hösten strålande.
Sedan kom hösten. Hunden dog, diskmaskinen gick sönder, kollegerna omorganiserades och systern flyttade till världens ände (det kallas visst Gotland och många håller inte med om att det är världens ände, men om en person man gillar hamnar på Gotland så är det ändå för långt bort). Allt jag hade kvar var min glow-kräm.
Efter att ha testat att – enligt instruktionen – såväl applicera den som highlighter som över hela ansiktet började en misstanke smyga sig på. När fick jag den där komplimangen om att jag strålade, egentligen? Jo, en varm julimorgon när jag just cyklat till jobbet. Kanske var det inte så mycket ett förklarat inre ljus som gav mitt (min?) glow utan en tunn hinna av svett?
Nåväl. Nu är det snart 2025, och jag har fortfarande glow-kräm kvar så jag hoppas på ett gott, nytt, strålande år.
Läs fler kåserier, till exempel Alien om att praktisera kulturutbyte med en tonårsdotter.
