”Alien”-världen är woke och svartmålar patriarkatet

”I rymden kan ingen höra dig…”

Den plockar ni väl? Man behöver inte ens vara en sci fi-kunnig cinefil för att känna igen den första ”Alien”-filmens klassiska slogan. Nu återanvänds den just så – med utelämnat sista ord – på en av affischvarianterna till Fede Álvarez bioaktuella ”Alien. Romulus”, del sju i den 45-åriga filmsagan (som även rymmer de bespottade spinoff-filmerna ”Alien vs Predator” och ”Aliens vs Predator 2”, i vilka ”Alien”-franchisen korsas med ”Rovdjuret”).

Vem hade kunnat ana att det initiala b-filmsprojektet, i tidig version kallat ”Star Beast”, kunde utvecklas till ett mästerverk i regi av Ridley Scott som skulle föda en så långvarig franchise? Den rymmer numera allt från leksaker till serietidningar, böcker och tv-spel. Bara filmerna har spelat in över sex miljarder kronor och förärats elva Oscarsnomineringar.

Än i dag lever den så kallade xenomorfen vidare som ett av de mest berömda, utomjordiska filmmonstren. En hybridvarelse som får liv genom att en ”ansiktskramare” kastar sig ut ur ett utomjordiskt ägg och kramar om ansiktet på sin ofrivilliga parningspartner. På så sätt befruktas offret, en bebisrymdvarelse sliter sig ut genom bröstet för att snabbt växa till ett slags humanoid drake, slemmig som en bläckfisk och med en tunga liknande en erigerad monsterpenis med huggtänder.

Det perfekta biologiska vapnet, enligt storföretaget Weyland-Yutani. I vägen för storhetsvansinnet står hjältinnan Ellen Ripley. Med fyra filmer förvandlade Sigourney Weaver henne till vad som beskrivits som en ”feministisk rymd-Rambo”, en fixstjärna för såväl affischjagande konventbesökare som teorivrängande akademiker. Häromåret fick hon en femteplats på tidskriften Empires läsarframröstade lista över filmhistoriens 100 bästa rollfigurer.

Sedan Ripleys sorti med ”Alien återuppstår” (1997) har Ridley Scott återvänt och fortsatt utforska sitt gamla universum. ”Inget budskap”, avfärdade han det ikoniska filmmonstret en gång i tiden. ”Dess mening är terror, och mer terror.”

Uppenbarligen har dock inspirationen kommit med åren. I sina prequel-filmer ”Prometheus” (2012) och ”Alien. Covenant” (2017) rätar Scott ut många frågetecken. Dessa två utgör en skapelsemyt av episka proportioner, om nedärvda Gudskomplex och skoningslös kapitalism, där dödsrädsla ger liv till människans potentiella förintelse.

Kanske inte så märkliga intresseområden för en 80-plussare? Även om publiken inte var fullt lika nyfikna på ”Prometheus” eller ”Alien. Covenant” har Scott lyckats hålla sig kvar som franchisens grindvaktare.

Scotts betydligt yngre kollega Fede Álvarez är nyinsläppt i ”Alien”-världen. Efter framgångarna med en ultravåldsam ”Evil dead”-remake och inbrottsrysaren ”Don’t breathe” (2016) kallades den uruguayanske genrefilmaren till möte hos Scott Free, tv- och filmbolaget som Ridley startade 1970 ihop med sin bror Tony (som tragiskt tog sitt liv 2012). Álvarez kunde inte låta bli att spontanpitcha den sortens ”Alien”-film som han själv drömde om att få se på vita duken.

”Alien. Romulus” är en självständig historia där ett gäng unga rymdkolonisatörer, med stjärnskottet Cailee Spaeny i spetsen (nyligen sedd i ”Civil war” och dessförinnan som Elvis fru i Sofia Coppolas ”Priscilla”), upptäcker en station som inte är så övergiven som den först verkar. Berättelsen utspelas mellan första ”Alien” och James Camerons mer actionorienterade uppföljare ”Aliens – återkomsten” (1986), har beskrivits som en återvändo till skräckrötterna och ska lägga stor vikt vid praktiska effekter.

Nästa år kommer även den Scott Free-producerade tv-serien ”Alien. Earth”, skapad av Noah Hawley som ligger bakom tv-serieversion av ”Fargo”. Det är en renodlad prequel – den utspelas tre årtionden före första ”Alien”-filmen – och som titeln antyder äger den rum på jorden.

Så vilka firar när filmserien närmar sig halvsekelsålder? Det är inte så självklart att alla gamla fans hänger kvar. Vissa växer ifrån, andra vårdar barndomsminnen så ömt att all form av nytänk möts med skepsis. Kolla bara på den mansbebisbataljon av näthatande ”Star wars”-fans som stör sig på Disneys ”wokefiering” av varumärket (tydligen tar kvinnor och icke-vita för stor plats i en galax långt, långt borta).

”Alien”-filmerna har emellertid alltid varit rätt woke. De svartmålar patriarkatet, pekar ut kapitalismen som roten till all ondska och lobbar för en framtid utan män. Handlar om biologiska ifrågasättanden och den blodiga kampen för rätten till sin egen kropp.

”Utan feminism hade Ripley inte funnits”, heter det i förordet till ”Alien woman. The making of Lt Ellen Ripley” (2004), skriven av filmvetarna Ximena Gallardo C och C Jason Smith. Titeln vittnar om inflytandet för hjältinnan som i tidiga manusversioner inte ens var en kvinna. Boken frossar i äggens metaforiska vaginalöppningar, monstruösa fallosar samt de gränsöverskridande graviditeter och förlossningar som xenomorfernas våldtäktsoffer råkar ut för.

Värsta freudianska feberdrömmen, om man ska tro författarna. Men vem kan klandra dem? När den där lilla monsterjäkeln tog sig ut ur John Hurts bröst i första filmen, i vad som blivit en av filmhistoriens främsta äckelscener, såddes en tematisk flora. Denna fick slagkraftig form i den schweiziske konstnären H R Gigers biomekaniska design – ett slags fantasmagorisk fusion mellan H P Lovecrafts kosmiska skräck och Hieronymus Boschs domedagssublimitet.

De fyra första filmerna – vad man kan kalla Ripleysviten – lyckas både reprisera dramatiska strukturer och streta mot varandra. Från Ridley Scotts suggestiva världsbygge till James Camerons muskelpumpade förstörelse, följt av en kontrastrik övergång från musikvideounderbarnet David Finchers stilsäkert allegoriska cynism till Jean-Pierre Jeunets transhumanistiska euroexcentrism.

Ripley är fraktskeppet Nostromos sista överlevare i ”Alien” som blir beväpnad surrogatmorsa i ”Aliens. Återkomsten”. Berövad symbolisk kärnfamiljsroll rakar hon skallen i ”Alien 3” (1992), blir en modern hämnarvariant med drag av Jeanne d’Arc som tvingas leda ett gäng manliga fångar – tills hon upptäcker en aliendrottning i sin egen kropp och väljer att dö för den giriga mänsklighetens synder. I Joss Whedon-skrivna ”Alien återuppstår” återföds hon som klon, med delat människo- och alien-dna, och attraheras av Winona Ryders flickiga android. Ironiskt nog visar sig denna ”onaturliga” duo vara mänsklighetens sista hopp.

Ställd mot superhjältefilmernas överlevnadsstrategier känns det rätt uppfriskande att Ripley lämnats i fred sedan 90-talet. Särskilt i vår tids remake- och reboothysteriska filmkultur – bara på sistone har vi sett Hugh Jackman grävas upp ur jorden för ”Deadpool & Wolverine”, följt av nyheten om Robert Downey Jr:s Marvelcomeback  (bara några år efter att hans Iron Man gick i graven).

Den snillrika Ripleysviten illustrerar en kreativare livscykel som resulterat i filmhistorisk odödlighet. I stället för att rätta sig efter mänsklig biologi, eller tidens gång (de fyra första filmerna sträcker mellan åren 2122–2379), utmärks fresken av mutationer och manipulationer. Hur annars ska en ensam kvinna ha en chans mot uråldriga strukturer?

”Döda mig”, är en återkommande replik i franchisen. Misslyckade kloner, smittade människor, fångar i alienkokonger – alla vill få sina lidanden avslutade. När man hört repliken tillräckligt många gånger börjar det nästan låta som en filmseries vädjan till skaparna. En längtan efter evig vila. Fast hur ska en sådan önskan kunna uppfyllas? Filmstudior är inte kända för att låta stora varumärken vila i frid.

Nu är det upp till bakåtblickande ”Alien. Romulus” och ”Alien. Earth” att visa om det kan finnas en framtid utan Ripley.

Läs mer om film i DN och andra texter av Sebastian Lindvall