Det är inte Johan Svedjedals fel att jag börjar romantisera Gustaf Frödings egentligen ganska mörka studentår i Uppsala. Men hans nya bok, ”Dä kvetter”, är så rolig, kvick och lärd att man vill flytta in i dess tittskåp: Gå längs Fyrisån och sjunga, tentera logik för en gammal stöt och – för upprorets skull – kasta snus på en ännu äldre frack! Supa och klättra upp i lyktstolpar!
Så här kul har man sällan med litteraturvetenskapliga biografier över poeter från en tid när sådana föredrog titeln skald. Med hjälp av korta numrerade stycken och en munter, lekfull stil (man anar ett forminflytande från Sven Anders Johanssons cyniska trilogi) driver Svedjedal upp tempot. Man börjar, sedan är boken slut – så välkomponerad och lättflytande är den. Det är högsta beröm.
Merparten av ”Dä kvetter” handlar om de sex terminer – med blott en tentamen – som Fröding tillbringade vid Uppsala universitet. Tidigare biografer och forskare har bläddrat förbi studentåren, eller rent av avfärdat deras betydelse, men Svedjedal menar att åren i Uppsala lade grunden för Frödings litterära karriär.
Fröding lämnade lärdomsstaden utan examen och med ett väldigt arv förslösat på prostituerade och fest, vilket, påpekar Svedjedal med typisk ironi, räddade honom från den borgerliga karriärvägens tvångströja. En hoper solkiga studentår optimerade hans möjligheter att bli oanställbar i dåtidens Sverige. Författarbanan var en av få som återstod.
Konstnären som bohem, konstnären som kälkborgarens antites, en livsform som vänder sig mot moral, konvention och nytta. Det är en traditionell tanke, som Svedjedal ger konkret och specifik gestalt.
Mycket av ”Dä kvetter” går åt till att levandegöra det gamla Uppsala. När Fröding kom dit 1880 var studenterna en sorts societet som begav sig till lärdomsstaden för att skaffa sig ett yrke. De var nästan allihop män och kom – liksom Fröding – från välbärgade familjer. Kurser i någon modern mening läste man inte. Olika professorer tentade studenter i olika ämnen. Hur man blev godkänd fick var och en ta reda på bäst han kunde. Det hölls föreläsningar, men det fanns inte direkt någon kurslitteratur. Som gjort för att några skulle festa bort sin tid.
Fröding var en av dem. Han kom till Uppsala som ung radikal utan talang för tjejer, en materialist som ständigt var beredd att nå desillusionens insikter och erkänna verklighetens egentliga smutsighet. Dessutom hyste han hopp om att bli något stort, filosof eller författare. Men Fröding sket i studierna och festade på bordeller i stället. I detta självdestruktiva rumlande tog en sorts estetik form, som Svedjedal i bokens mest spännande avsnitt kallar för Frödings ”sviniösa diktning”.
Denna poesi är snuskig, burlesk och självupptagen, utspelar sig på fester och bordellbesök (det rådde högkonjunktur för prostitution), och skrivs när den blivande poeten har lämnat Uppsala för Värmland och återhämtar sig från fyllan. Fem dikter finns bevarade, fram till 1960-talet outgivna. De blandar fantasier och minnen och verkar ha varit avsedda att roa Frödings vänner. Kärnan är radikal och tabubrytande, modern i ordets komplexa betydelse:
Och vilken känsla det bor därinne
i ludersjälen och vilken smak!
Vad poesi och estetiskt sinne
är icke dold under ludertak!
Nej, människan är ett djur från början,
ett veritabelt och äkta svin,
bestämt att böka alltjämt i smörjan
och det med tacksamt belåten min!
Svedjedals analyser av dessa dikter är engagerande, även om han någon redundant gång känner sig tvingad att markera moraliskt mot deras, tja, manchauvinistiska kvinnobild. Han nöjer sig dock inte med de konkreta motiven. En filosofi gömmer sig i interiörerna. Världen som Fröding skildrar, skriver Svedjedal, är en mänsklighetens nollpunkt.
Frödings antiidealism tar form i dessa studentikosa dikter – som avvisar alla högre värden, utom jagets jakt på njutning – liksom hans materialism, och längtan neråt, bort från borgerligheten och konvenansen, mot förnedringen och smutsen. Det är nietzscheanskt, men också ett förebud om de mindre cyniska, men ändå nedanförmänskliga sånger som han skriver mot slutet av livet (”Mattoidens sånger” till exempel).
En trovärdig bild av poetvalpen, inte en reduktion av Fröding till nihilistisk kåtbock
”Självupplevt? Åtminstone delvis”, skriver Svedjedal i en väsentlig formulering. ”Dä kvetter” är en bok om relationen mellan liv och dikt, men tycks ha som utgångspunkt att denna som ytterst är lika gåtfull som stark, är omöjlig att veta men nödvändig att förstå. Han ställer dessutom den intellektuella och personliga utveckling i relation till den stora världen, de nya sedlighetsdebatterna och det moderna genombrottet, August Strindberg och Henrik Ibsen, och lyckas således ge en fullkomligt originell bild av poeten som pattglad bordellkund och framtidsman. Han gillar det osedliga och hädiska, och med de runda ordens hjälp är han med och skriver fram moderniteten.
Sedlighetsåtalet mot Frödings stora erotiska dikt ”En morgondröm” slutade med hans seger. Tidningarna börjar kalla honom för Sveriges största poet. Kulturskalden Heidenstam blir sur.
Jag blir övertygad av Svedjedals studentikosa och kongenialt icke-idealistiska tes. Hans noggranna biografiska förklaring till Frödings författaridentitet och tänkande luktar varken tvål eller pomada. Tvärtom är den låg och skitig. Frödings uppror för personlighet frihet, mot auktoriteter och hyckleri, skildras på en gång som idé och kåtma, filosofi och att vilja gå på bordell. Det är mänskligt. Märk väl: en trovärdig bild av poetvalpen, inte en reduktion av Fröding till nihilistisk kåtbock.
Sådana misstag begår inte Svedjedal. ”Dä kvetter” är en bok som alla borde läsa.
Läs fler recension av aktuella böcker.
