En enorm banderoll täcker en vägg av den iranska ambassaden i Beirut. Den föreställer Irans första ayatolla, Ruhollah Khomeini som tillsammans med sin efterträdare Khamenei räcker över en iransk flagga till den nyvalda ledaren, Mojtaba Khamenei.
”Flaggan kommer inte att falla”, lyder texten intill bilden.
Under banderollen står ett par hundra människor och viftar med flaggor, både Hizbollahs, Libanons och Irans, medan de skanderar saker som ”Död åt Israel, död åt USA!”. De demonstrerar mot den libanesiska regeringens beslut att kasta ut den iranska ambassadören från landet.
Vi befinner oss i Libanons huvudstad, men det skulle denna dag lika gärna kunna vara en förort till Teheran. Många bär plakat med budskap på persiska.
– Kan du legitimera dig, tack?
En civilklädd man dyker upp vid min sida. En bit bort står en grupp libanesiska poliser. Han tillhör inte dem. Han är en del av den iranska ambassadens säkerhetsstyrka.
– Det här är vårt säkerhetsområde, säger han.
Vi är inte på ambassaden. Menar du att Iran styr över även den här gatan?
– Nej, det menar jag inte, men jag får be dig att legitimera dig ändå.
Situationen skulle kunna jämföras med att en journalist stod på Elfviksvägen på Lidingö och plötsligt blev ombedd att visa sitt id för en iransk ambassadvakt.
Skillnaden är att det råder delade meningar om vem som egentligen bestämmer i Libanon.
Beslutet att kasta ut den iranska ambassadören ur landet slog ned som en av Israels bomber i Beiruts södra förorter.
Det kom precis efter att en missil hade stört friden i ett lyxigt bostadsområde öster om Beirut. I det kristna Hazmieh hade kriget annars inte märkts så värst, förrän en lägenhet plötsligt sprängdes en måndagsmorgon.
– Det skedde helt utan förvarning. Vi satt och åt och hörde plötsligt en enorm smäll, säger Salim Sakr.
Han äger och bor i fastigheten mittemot huset som attackerades. Det vaktas nu dygnet runt av libanesiska soldater – en av lägenheterna ägs av Libanons president, Joseph Aoun. Måltavlan var däremot en iransk medlem av revolutionsgardet, som ingen visste bodde där, enligt Salim Sakr.
– Han kom inte varje dag och när han var här åkte han raka vägen i sitt privata garage. Jag förstår inte hur han kunde utsätta oss grannar för den här faran. Vi är civila och han drog med sig kriget hit.
Han sitter och upprättar listor över alla som bor i hans lägenheter, efter ett dekret från myndigheterna.
– Jag har insett att man inte kan lita på någon, säger Salim Sakr.
Den libanesiska regeringen såg händelsen som ännu ett bevis på att Iran försöker destabilisera landet. Att kasta ut en iransk ambassadör kan låta som en ganska liten sak, men i Libanon är den stor. Det är att protestera mot en ordning som många libaneser har börjat tröttna ordentligt på: att en annan stat är inne och styr på deras mark.
Men det är också att provocera denna stats största proxystyrka: shiamilisorganisationen Hizbollah.
Bedömare har i månader sagt att Hizbollah är nere för räkning.
Rörelsens karismatiske ledare Hassan Nasrallah dödades av Israel, dess politiska gren isolerades i parlamentet och dess militära tillgångar bombades till grus. Efter det intensiva kriget mellan Israel och Hizbollah hösten 2024 nåddes ett avtal om vapenvila – och Israel utropade seger.
Hizbollah är exemplet Israels premiärminister Benjamin Netanyahu ständigt har återvänt till när han har propagerat för varför Israels krigiska strategi fungerar: ”Vi utplånade hotet i norr”.
Trots vapenvilan har Israel fortsatt bomba Hizbollahfästen i södra Libanon. Trots att Libanon nyligen hävdade att Hizbollah är helt demilitariserat i gränsområdet mot Israel var det där de återuppstod.
Med en helt ny styrka.
Vi stannar vid en osynlig vägspärr. Vår chaufför instruerar oss att stanna kvar i bilen tills vi får tillåtelse att gå ut.
Dahiyeh är samlingsnamnet för Beiruts södra förorter, som ibland även kallas ”Hizbollahland”. I vanliga fall är det lätt att råka åka in här utan att egentligen vara medveten om det. Kvarteren utmärker sig inte på något särskilt sätt, mer än att de är tätbebyggda och ganska nedgångna på sina ställen.
Nu gäller andra regler. En evakueringsorder har utfärdats från Israel, gällande hela Dahiyeh. Hus har bombats här i princip varje dag. Men tomt är det inte.
Det luktar nybakat bröd och solvarma sopor när vi släpps ut från bilen efter att ett gäng svartklädda män med tubhalsdukar uppdragna över munnen har inspekterat våra pass och presskort.
– Nej, jag är inte rädd. Med Guds hjälp ska vi vinna, säger en liten farbror som har fått i uppdrag att ledsaga oss fram till en specifik punkt där DN:s fotograf Linus Sundahl-Djerf kan få ta en bild.
På vägen möter vi ett reportageteam från rysk stats-tv, RT. De hälsar glatt innan de får gå vidare, till synes fritt, in bland husen. Ryssland och Iran har en god relation. Det gynnar även medier som rapporterar ”positivt” enligt Hizbollah.
Senast jag var i dessa kvarter pågick uppbyggnadsinsatser. Många hus raserades under hösten 2024. Nu har all renovering avstannat och nya rasmassor har brett ut sig.
Nästa hus vi leds till vaktas av en ung man som luktar starkt av DKNY-parfymen ”Be delicious”. Han vill inte vara med på bild, inte ens med armen där han bär Hizbollahs slogan: ”Ingen mer förödmjukelse”. En kvinna stannar till med sin bil och ber om hans tillåtelse att passera.
– Jag behöver hämta saker i min släktings hus, hon var tvungen att fly så snabbt, säger hon.
Den väldoftande mannen nickar och låter henne köra vidare.
22-åriga Joud Sahil smälter inte in i gatubilden intill det som brukade vara två höghus. För det första är han inte klädd i svart. För det andra röker han inte vattenpipa och gormar åt alla som närmar sig. Och för det tredje står han på en skateboard.
– Jag lämnade innan huset bombades, vi fick en varning. Men jag önskar att jag hade tagit med mig mer saker, säger han.
I botten på lägenhetshuset sägs det ha pågått något slags finansiell verksamhet kopplad till Hizbollah. Joud Sahil säger att han visste att Hizbollah hade anhängare i huset, men det ligger inte i de södra förorterna där rörelsen har sitt fäste utan i centrala Beirut. Han trodde att det var säkert.
– Jag har gått hit några gånger för att leta efter mina saker. I dag hittade jag min matta, i går hittade jag mammas örhängen. Det jag saknar mest är en tavla som min syster har målat. Den föreställde sol och strand och hade en massa färger. Det gav mig hopp att titta på den.
En man går förbi och klappar Joud på axeln.
– Var inte ledsen för lägenheten. Det som sker, det sker. Det viktiga är att vi vinner, säger han.
Joud Sahil nickar. Men han vill inte fotograferas intill Hizbollahflaggorna som någon har satt upp i resterna av hans hem.
Hotet om ett nytt inbördeskrig har ofta hovrat över Libanon. Situationen har varit skör i flera decennier, ända sedan det 15 år långa kriget tog slut på 1990-talet. Många andades ut när Hizbollah verkade vara på nedgång.
Nu är hotet tillbaka. Gruppen har omformerat sig, tillsatt nya, unga befälhavare, som kommunicerar helt analogt. Israel tycks inte känna till dem och har svårt att hitta dem. Irans stöd har fortsatt strömma in, och när Khamenei dödades gick det nya Hizbollah in i kriget.
”Den sista striden”, säger flera anhängare som DN talat med.
Men alla är verkligen inte glada.
– Deras slogan är ”ingen mer förödmjukelse” men vi blir förödmjukade hela tiden. Mitt hem är borta och nu säger de att jag inte har rätt till bistånd!
Fatem al-Masri står på en enorm parkeringsplats i Biel, ett stenkast från Beiruts regeringskvarter, och vrålar. Platsen har blivit till ett tältläger med flyktingar från södra Libanon. Det är blött på marken, Fatems tält har regnat sönder, hon kan inte få ett nytt. Hon hatar situationen. Hatar Hizbollah. Och hon är en av få shiamuslimer som vågar skrika ut sin ilska högt.
– Jag har inga förväntningar alls längre. Alla är korrupta. Alla!
Utanför den iranska ambassaden i Beirut håller en känd programledare med Hizbollahkoppling tal. Barn springer runt med iranska flaggor, 10-åriga Zahra skjuter med ett såpbubblegevär. Hon reciterar en lång ramsa till stöd för Hassan Nasrallah.
Var har du lärt dig den?
– Jag lärde mig den i min telefon!
Demonstranterna är libaneser, men de ser Iran som den enda räddningen. Därför vägrar de acceptera att Libanon försöker bryta med den islamiska republiken.
– Iran är det enda landet som hjälper oss! Den libanesiska regeringen försöker bilda en pakt med Satan, Israel och USA, säger Mona, som är på plats med hela sin familj.
I söndags skulle ambassadören senast ha lämnat landet. Det gjorde han inte. Irans utrikesdepartement meddelade på måndagen att han inte tänker åka någonstans.
Fakta.Hizbollah
● Shiamuslimska Hizbollah lanserades som väpnad milis med Irans stöd 1982. Sedan 1992 ställer partiet upp i libanesiska val, och sedan 2005 har Hizbollah dominerat landets politik helt, fram till hösten 2024.
● Rörelsen är klassad som terroristorganisation av Arabförbundet, av Gulfstaternas samarbetsråd och av USA. EU, och Sverige, har endast terrorstämplat Hizbollahs militära gren.
● I Libanon är det shiamuslimerna, som utgör en tredjedel av Libanons befolkning, som har lidit mest av både Israels ockupation och kriget 2024.
Ayatolla Khamenei sågs som en av de ledande andliga ledarna för alla shiamuslimer, inte bara i Iran. Hans död och det faktum att de flesta shiamuslimer i Libanon bor i de områden som har varit måltavlor för Israel under de senaste veckorna – södra Libanon, södra Beirut och Bekaadalen – kommer ytterligare att leda till berättelsen om att de är en hotad gemenskap.




