Polisens blinkande blåljus lyser upp i den becksvarta ljumma kvällen i Tel Aviv. En folksamling har placerat sig på gräset som separerar körbanorna vid stadens rättsmedicinska avdelning. Några viftar med israeliska flaggor, andra håller i plakat med foton på personer som rövades bort av Hamas den 7 oktober 2023. Det ser vid en första anblick ut som en demonstration.
– Det är ingen protest, de väntar på de döda, säger en polis.
Mitt i glädjeyran över att alla 20 levande ur gisslan i Gaza har befriats efter 738 dagar i fångenskap ger nästan alla israeler vi träffar också uttryck för sorg. De undrar varför det dröjde så länge. Och alla nämner att de inte kan vara nöjda förrän också alla döda ur gisslan har återbördats, så att de döda kan begravas och de anhöriga kan få en grav att sörja vid.
I fredsavtalet ingår att såväl levande som döda ur gisslan skulle lämnas över till Israel inom 72 timmar efter att vapenvilan trätt i kraft. Men ganska snart stod det klart att så inte kommer att ske. Många av de döda är begravda under rasmassor i Gaza och svåra att hitta, enligt Hamas.
Det är ett besked som väcker ilska. ”Det här är ett flagrant brott mot avtalet med Hamas”, skriver en organisation som representerar familjer till gisslan och kräver att implementeringen av fredsavtalet sätts på paus tills alla kroppar har återbördats.
– De är vårt folk och de måste få komma hem. Det är viktigt för oss att de begravs och att ingen lämnas kvar, säger Levana Ben-Itzchak, som jobbar på en kvinnoorganisation och har begett sig till obduktionscentret.
Hittills har Hamas lämnat över 4 av totalt 28 döda i gisslan till Israel sedan fredsavtalet trädde i kraft. Det är deras ankomst till den rättsmedicinska avdelningen i Tel Aviv, där de ska identifieras, som Levana Ben-Itzchak och de andra i folksamlingen väntar på. De vill hedra de döda och visa sitt stöd för deras familjer.
Iris, som inte vill uppge sitt efternamn, håller i ett plakat med en porträttbild på sin kusin, Yossi Sharabi. Han ler brett med vita blänkande tänder och tittar rakt in i kameran. ”Bring him home”, står på baksidan av Iris t-tröja.
– Han var en bra, varmhjärtad man, så snäll att han gav bort sin mat till andra kidnappade. När hans bror släpptes ur gisslan tidigare var han därför rädd för att Yossi inte skulle överleva, säger Iris.
Och brodern hade fog för sina farhågor. Efter en spänd väntan rullar vita likbilar in genom det rättsmedicinska institutets grindar. Polisen och militär gör honnör med ena handen och håller sina automatvapen med den andra. I en av bilarna ligger kvarlevorna av Yossi Sharabi. Han är en av de fyra döda ur gisslan som Hamas lämnade över till Israel på måndagen. Han var en 53-årig trebarnspappa när han den 7 oktober 2023 kidnappades i sitt hem på kibbutzen Beeri. Efter 100 dagar i fångenskap dog han. Iris är lättad och känslosam på samma gång. Rösten stockar sig.
– Jag är så tacksam att vi får en grav att gråta vid. Hans döttrar har vädjat om det. Nu får vi någon typ av avslut, säger hon.
Det har varit en lång väntan för hela familjen. Döda ska enligt judisk tradition begravas så snart som möjligt efter dödsfallet. Iris tänder en cigarett efter att folk börjat skingras och säger att nu är det så bra det kan bli i en dålig situation. Folksamlingen lägger blommor de haft med sig på en parkbänk utanför den rättsmedicinska avdelningen. Sedan ställer de sig i en halvcirkel och sjunger lågt. De tänker fortsätta att trycka på tills alla döda kommit tillbaka.
På gisslantorget i Tel Aviv blandas firandet med oro för hur hur länge lugnet ska bestå. Många ifrågasätter varför inte gisslan kunde ha frigetts tidigare. Det verkade ju så enkelt när Trump satte ner foten och skred till verket med sin plan. Varför kunde inte Israels regering ha gjort något liknande för länge sedan, frågar de sig.
En del litar inte på Israels regering, andra är oroliga för vad Hamas tar sig för. Och även om gisslan är släppt kommer det ta tid att läka såren.
– Vi har genomgått ett trauma som kommer att påverka oss i många år framöver. Det här är det värsta som hänt oss sedan Förintelsen, säger dokumentärfilmaren Doron Eran.
Han och hans döttrar har dröjt sig kvar under måndagskvällen på Gisslantorget där firandet började tidigt samma morgon. Han är tveksam till hur länge vapenvilan håller. Men kanske finns det en chans denna gång eftersom så många länder pressar på för att ”tvinga” Israel till fred, funderar han. För den israeliska regeringen litar han inte på.
– Jag tror de vill kriga igen.
På kvällen är torget en blandning av dans och sång. En ung kvinna säger att hon inte velat gå ut och ha kul sedan terrorattacken för två år sedan i vilken 1 200 människor dödades. Nu ska hon dansa. Och Corianne slutade, för sin sinnesros skull, att följa nyheterna efter terrorattacken. Fram till nu, när hon har suttit som klistrad framför tv:n och följt varje steg i frigivningen av gisslan.
I fredsavtalet ingår också att nästan 2 000 palestinska fångar släpps fria. Men i Ramallah på Västbanken, sex mil från Tel Aviv, är firandet nedtonat. Israel har förbjudit palestinierna att fira frisläppandet av fängslade och sköt tårgas mot familjemedlemmar och journalister som väntade på frisläppandet av fångar nära fängelset Ofer. Totalt skickades 88 av de internerade palestinierna till Västbanken under måndagen. Andra som frihetsberövats i Gaza under kriget och som aldrig åtalats skickades tillbaka till Gaza och ett antal har också deporterats till andra länder.
När DN är på plats utanför kulturhuset i Ramallah på Västbanken dit släppta fångar anlände har många huvudet böjt när de bärs på sina anhörigas axlar. Andra kommer på bår, svårt skadade.
Det är både lycka och besvikelse i luften.
Flickorna Dina och Sidra som klätt sig i sina bästa gåbortkläder får lämna kulturhuset besvikna. Deras farfar hör till de fångar som omedelbart deporterades till utlandet.
