Hur kan en arbetslös kock och en servitris ha råd att bo så stort och så mysigt på södra Manhattan? Det undrar de flesta som har sett den omåttligt populära tv-serien ”Vänner”.
Svaret är att Monicas och Rachels lägenhet faller under New Yorks system med reglerade hyror, så kallad stabilized rent. Om deras fiktiva trea på runt 110 kvadratmeter hade marknadshyra skulle den i dag kosta mellan 75 000 och 90 000 kronor i månaden, säger en mäklare till sajten AD.
Skulle den säljas på marknaden uppskattar han priset till 2,65 miljoner dollar, motsvarande knappt 25 miljoner kronor.
Medianlönen i New York är motsvarande 55 000 kronor, högre än i stort sett alla andra amerikanska städer. Ändå har numera bara extremt förmögna familjer, eller finansfolk med feta bonusar, råd att bo i stadsdelar som West Village där ”Vänner”-lägenheten ligger. Och även nästan alla andra delar av staden har blivit väldigt dyra att bo i.
En minimal etta i Alphabet City, ett av Manhattans billigaste områden, kostar runt 40 000 i månaden. I staden New York som helhet ligger snitthyran för en trerummare på nästan 70 000 kronor, inräknat nedslitna och brottsbelastade områden.
Alla pratar ständigt om detta, om hur de ska ha råd att bo. Många lever väldigt trångt, andra byter lägenheter med täta mellanrum, ytterligare andra flyttar ut ur staden. Nästan alla klagar på sina hyresvärdar.
Zohran Mamdani, New Yorks nytillträdde borgmästare, har boendekrisen som en av sina profilfrågor. Det han lovar – och som han vann valet på – är inget mindre än att alla ska ha råd att bo i megastaden, och leva på ett värdigt sätt. Han lovar också att sätta dit hyresvärdar som inte sköter om sina hus.
Slagordet är freeze the rent – frys hyran. Under kampanjen serverade Mamdani varm choklad till väljare under parollen ”het choklad, frusen hyra”.
När borgmästaren härom veckan skulle dra i gång sin nya bostadspolitik gjorde han det i ett fallfärdigt hus i Brooklynstadsdelen Flatbush med adressen Clarkson Avenue 85.
Platsen var förstås inte slumpvis utvald. Huset ägs av Pinnacle, ett av de företag som Mamdanis team har pekat ut som en skum hyresvärd som håvar in pengar medan de låter sina fastigheter förfalla.
Några dagar senare besöker DN huset på Clarkson Avenue. I lobbyn träffar vi Jedd Breckenridge, på väg hem från jobbet som frisör. Han har bott här med sin pojkvän i fyra år och jag frågar varför de valde att flytta hit.
– Valde? Jag skulle aldrig välja ett hus där man får slåss mot kackerlackor, där kranarna läcker och där hyresvärden aldrig åtgärdar något. Men vad ska man göra om man inte är miljonär?
Då är det ändå inte särskilt billigt att bo här, åtminstone inte med svenska mått mätt. Den som har reglerad hyra, vilket de flesta här har, betalar motsvarande 10 000 kronor i månaden för en minimal och nedsliten etta, berättar en hyresgäst.
Alla vi talar med i huset är missnöjda med hyresvärden, och de flesta ser med försiktigt hopp på framtiden under Mamdanis styre.
Vi träffar Nadege Romulus, en medelålders kvinna med rötter i Haiti som har bott här i 22 år. Hon bjuder in oss till sin enrummare som hon delar med sin man, två vuxna söner, en tonårsdotter och hunden Pop.
– Under alla de här åren har Pinnacle inte gjort ett dugg för oss, säger hon och visar oss runt i den trånga lägenheten. Väggen bakom spisen är brunfläckig efter decennier av matlagning och emaljen i badkaret är nästan bortnött.
Men häromdagen kom plötsligt hantverkare och började reparera taket i badrummet där färgen flagnade bort för tio år sedan.
– Det beror förstås på att hyresvärden hade sett mig på tv. Jag visade runt ett team här när Mamdani hade varit på besök, berättar Nadege Romulus.
– Nu är jag ju en stjärna, så då passar det tydligen att komma hit, säger hon med ett skratt.
En våning högre upp bor Tamar Gressel, en grundskollärare som har engagerat sig i en folkrörelse mot det amerikanerna kallar slumlords, oseriösa hyresvärdar.
Pinnacle Group, som äger hennes lägenhet och tusentals andra, placerar hon utan tvekan i den kategorin. På sitt fönster har hon tejpat upp en gul skylt med texten ”När Pinnacle går under lyfter vi”.
– Jag betalar runt 2 000 dollar i månaden (19 000 kronor) för den här stora enrummaren. Och det vore väl okej om de skötte fastigheten, säger Tamar Gressel.
I fjol började taket i hennes badrum att läcka. När hon besökte toaletten droppade vatten rakt ner i huvudet på henne, berättar hon.
– Då slutade jag helt enkelt att betala hyran. Efter några månader kom en reparatör och fixade det hela hjälpligt. Rören reparerade han med superlim.
Tamar Gressel är mycket positivt inställd till Zohran Mamdani. Precis som de flesta andra vi talar med här röstade hon på honom.
Den nye borgmästaren har lovat att staden ska jaga oseriösa hyresvärdar med blåslampa. Han driver också att staden ska bygga 200 000 nya lägenheter. Men hans huvudstrategi för att lösa bostadskrisen är att frysa hyrorna för en miljon New Yorkbor. Alltså utöver den miljon hushåll som redan har reglerade hyror.
Ytterligare en miljon av stadens 8,5 miljoner invånare ska alltså kunna bo som Monica och Rachel i ”Vänner”. Men är det möjligt?
Den konservativa tabloiden New York Post attackerade Mamdanis bostadspolitik redan innan han valdes i november. I en ledarartikel varnar de för att den nya stadsledningen ”förstör folks hem, deras liv, deras besparingar”.
Tidningen hävdar att Mamdani ”ser privat ägande som ondska” och raljerar samtidigt över att borgmästaren och hans fru planerar att installera bidéer i Gracie Mansion, sitt officiella residens på Manhattan där de nu flyttar in.
Men även mindre högljudda röster varnar för att Mamdanis bostadsoffensiv snabbt kan stöta på patrull.
Var ska han hämta pengarna till skatteförmåner åt hyresvärdar som inte längre kan ta ut marknadshyror? Och till att bygga hundratusentals lägenheter i stadens regi?
Genom ökad skatt på stadens mest förmögna, är svaret. Men delstaten New Yorks guvernör Kathy Hochul, som i så fall måste ge sitt godkännande, står inför omval och har lovat att inte höja några skatter.
Ska alla de nya lägenheterna byggas av fackanslutna arbetare? Ska de följa alla tänkbara regler för säkerhet, hållbarhet och klimatanpassning?
Då blir det väldigt dyra lägenheter, varnar kritiker.
Fackliga rättigheter är viktiga för en politiker som betecknar sig som socialist. Klimatet likaså. Mamdani tänker inte kompromissa på de punkterna.
Man brukar ibland tala om målkonflikter som något politiker måste kunna hantera. Alltså att de ibland får väga mål mot varandra, välja bort ett av dem för att ett annat ska gå att uppfylla.
Billigare bostäder eller höga löner till byggarbetare? Hög standard eller låg hyra? Mamdani svarar ofta ”både och” när han får frågor på det temat.
Journalisten David Freedlander försöker pressa honom om målkonflikterna i en lång intervju i New York Magazine. Han får ett kryptiskt svar:
– Jag tror ibland att i politiken, hur ska jag säga det? Att ibland är de val vi ställs inför inte vad de borde vara, säger Mamdani.
Två dagar efter vårt besök hos Nadege Romulus och de andra kommer en nyhet som illustrerar hur svårt det kan bli för den nye borgmästaren att genomföra sin politik.
Pinnacle, hyresvärden som äger huset på Clarkson Avenue, har tvingats sälja hela sitt bestånd på auktion. Staden New York vill ha en ny, seriös ägare som rustar upp husen. Men nu beslutar en domstol att fastigheterna får tas över av Summit, en annan fastighetsägare med om möjligt ännu sämre rykte.
Jag ringer upp Tamar Gressel, hyresgästen som har engagerat sig i kampen mot den förra ägaren.
– Jag är förstås besviken att Pinnacle lyckades sälja huset till en annan slumlord. Men vår kamp är inte över, och nu går vi ihop med hyresgästerna i de andra hus som Summit äger, säger hon.
Tamar Gressel vill inte skylla bakslaget på borgmästaren. Han har haft för lite tid på sig, menar hon. Och hon påpekar att stadens advokater fick den nya ägaren att lova att sätta undan pengar för reparationer.
Det stämmer att Zohran Mamdani inte har haft mycket tid, bara ett par veckor. Än så länge surfar han på en våg av entusiasm, och den märks också i det förfallna huset i Flatbush.
– Kanske händer ingenting i slutändan, säger Ermin, en man i rastaflätor som vi träffar i lobbyn.
– Men Mamdani försöker i alla fall. Han böjer sig inte för de rika.
Fakta.New Yorks krångliga hyresreglering
● Systemet med hyresreglering har funnits i New York sedan 1969. Ungefär en miljon lägenheter, med över två miljoner hyresgäster, har reglerade hyror.
● Det finns två olika grupper av reglerade lägenheter. Den ena – med så kallad rent control – har i praktiken frysta hyror. Den gruppen är mycket liten och består i princip bara av hyresgäster som flyttade in i sin lägenhet före 1971.
● Den stora majoriteten är de som omfattas av så kallad rent stabilization. Det innebär att deras hyra kan höjas, men inte efter marknadsprinciper utan med ett ”skäligt” belopp efter beslut i den mäktiga hyresnämnden RGB. Den sammanträder en gång om året.
● De boende i reglerade lägenheter är alltså skyddade mot oskäliga hyreshöjningar. De har också ett starkt skydd mot vräkning, och har rätt att bo kvar som hyresgäster även om hela fastigheten säljs och/eller omvandlas till ägarlägenheter.
● Många fastigheter i staden är en blandning av reglerade och oreglerade lägenheter. Vissa hyresgäster i sådana hus kan betala kanske tio gånger mer per månad än sina grannar.
● De nio ledamöterna i hyresnämnden RGB utses av New Yorks borgmästare. De sitter dock på mandat som sträcker sig i flera år, och Zohran Mamdani kan därför inte omedelbart förändra nämndens sammansättning eller hyrespolitik.
Läs mer:
Zohran Mamdani blir ny borgmästare i New York
Björn af Kleen: Lejonet från Queens slutade ryta mot stadens nya konung
