När Allan Edwall 55 år gammal debuterade som vissångare med albumet ”Grovdoppa” (”Det är inte nån findoppa inte”, som han sade i en radiointervju) var året 1979 och bruksarbetarsonen från Hissmofors i Jämtland var sedan länge en firad aktör.
Carlsson i ”Hemsöborna”, Danjel i ”Utvandrarna”, Gustafsson i ”Vem älskar Yngve Frej” och Emils pappa Anton i ”Emil i Lönneberga” – listan med roller som ristat in honom i den svenska folksjälen kunde redan då göras lång. Fler stora roller på tv, film och scen följde, liksom inskaffandet av en egen teater, om än en mycket liten. Lägg till ytterligare fyra skivor med visor (om man räknar postuma ”Aftonro” från 2005).
Mattias Edwall, fotograf och son, minns första gången han hörde sin far sjunga.
– Jag tror det var någon gång på 1970-talet. Han var förband åt VPK och deras partiledare C-H Hermansson under en valrörelse, säger han.
Som efterlevande har Mattias Edwall och systern Malin gett sin välsignelse till den skiva med tolkningar signerad Daniel Ögren med vänner – Anna Ihlis, Ulrik Ording, Anna Ahnlund och Are Lauritzen – som ges ut för att uppmärksamma den mångbegåvade jubilarens musikaliska gärning. DN har sammanfört dem för en pratstund om visdiktaren Allan Edwall.
– Jag är glad att ni som är så pass unga intresserar er för gamlingen, säger Mattias Edwall.
För Daniel Ögren, artist under eget namn och medlem i Dina Ögon, var det dock inte självklart att tacka ja när skivbolaget Playground Music frågade honom om han ville ta sig an fyra valfria visor av Allan Edwall. Han är kluven inför att tolka andra artister.
– Ska man göra något som någon annan redan har gjort, då måste man göra det bättre. Men det går oftast inte. I stället får man göra det på sitt eget sätt, säger han och fortsätter:
– Det är inte alltid det går det heller. Just i det här fallet tyckte jag att det fanns utrymme att göra något helt eget, det fanns något tillåtande och öppet hos visorna.
Vistraditionen är dock full av tolkningar, och såväl Bellman och Taube, som Olle Adolphson och Allan Edwall tolkas ständigt. Frågan är om vi skulle ha någon vistradition att tala om såvida de gamla visorna inte ständigt tolkades av nya generationer, på scen och skiva.
Musikern Anna Ihlis – som 2018 tolkade den i dag sällan tonsatta poeten Erik Axel Karlfeldt, känd bland annat för dikten ”Jag dansade en sommar” och som fick Nobelpriset i litteratur efter sin död – tror att tolkningarna är vistraditionens själva livsnerv.
– Jag ser det som en kulturgärning, tolkningarna ger nya ingångar, säger hon.
Allan Edwall har inte förärats något postumt Nobelpris, men väl en postum Grammis i kategorin årets vissångare. Året var 2006 och hans inspelade visor hade samlats i cd-boxen ”Alla Allans visor”. Boxen ges nu ut igen, men i ny kostym. Det daterade formatet har bytts ut mot en bok – med tre skivor instoppade i pärmarna – som samlar alla vistexter. I boken finns också bilder på Allan Edwall, somliga tagna av sonen Mattias.
– Jag är skilsmässobarn och blev polare med min pappa först som vuxen. Vi hade en uppgörelse när jag var i tjugoårsåldern som blev en ny början för oss, säger han.
Men hur var det, såg Allan Edwall sig själv som vissångare?
– Nej, han såg sig som skådespelare. Sedan skrev han också, teaterstycken, monologer, romaner och visor. När han inte stod på scen så skrev han, säger sonen.
Allan Edwall var ingen skolad sångare och enligt Mattias rätt usel på både piano och gitarr. Det enda instrument som han trakterade någorlunda var munspel. När det gällde melodierna hummade han något som han sedan fick hjälp att tonsätta.
– Som sångare använde han sig av vad han lärt sig som skådespelare. Hur man skulle prata och hur man bar sig åt för att berätta en historia, säger sonen.
– Det är det jag gillar med hans visor, att de är som hela berättelser, säger Anna Ihlis.
Skådespeleriet går igen på flera sätt hos visdiktaren Allan Edwall, inte sällan i ett slags rolldiktning. Han gestaltar allt från en utslagen alkoholist som blandar ”sin T-sprit med kir” medan ”knölsvanen råmar i viken” (”Sommarvisa”) till en hjärtekrossad make som gjort sig av med jaggan och pekingeser och rest jorden runt för att utplåna minnena av sin otrogna hustru – men misslyckats (”Gullegubben”).
Visorna är många gånger tragiska, men lika ofta komiska. Burleska har de också kallats. Liksom politiska.
– När jag tänker på Allan som visdiktare så vill jag gärna bunta ihop honom med Bengan Janson, Ewert Ljusberg och Stefan Sundström, säger Anna Ihlis.
– Bengan, pappa och Kristina Lugn hade faktiskt ett band ihop. De kallade sig De tröstlösa och turnerade på olika bibliotek i Stockholm, säger Mattias Edwall.
Kristina Lugn var vännen som sörjde Allan Edwall ända fram till sin egen död, och den som efter hans frånfälle tog över Teater Brunnsgatan Fyra, den minimala teater som Allan Edwall startade i Stockholm 1986. I dag drivs den av Martina Montelius, dotter till Kristina Lugn.
Att det var i ett politiskt sammanhang som Mattias Edwall först hörde sin far sjunga sina visor är inte konstigt. Allan Edwall hörde till dem som aktivt engagerade sig, i VPK, men också i Amnesty och Nej till EU, i fackliga strejker och allehanda demonstrationer.
– Det är inspirerande att vara politisk på det där rotade sättet. I dag handlar det ofta om att artister ska ta ställning genom att skriva på listor. Det är också bra, men jag kan uppleva att det blir lite flyktigt, säger Anna Ihlis.
– Snabbt ska det gå också. Jag önskar det fanns mer eftertänksamhet, säger Daniel Ögren.
Oavsett politisk hemvist, eller ointresse för politik, sympatiseras det i visorna ofta med den lilla människan, och med människan som har hamnat snett.
Men inte bara människor kan halka – det kan också hela samhällen. Så var fallet med Allan Edwalls jämtländska hemort Hissmofors när pappersbruket lades ned.
– Pappa tyckte att det var väldigt jobbigt att se att orten och Folkets hus, som han hade en varm relation till, började förfalla, säger Mattias Edwall.
Allan Edwall gjorde det till en vana att låta uppsättningarna på Teater Brunnsgatan Fyra gästspela i Hissmofors Folkets hus under trettondagshelgen. Biljettintäkterna skänkte han till upprustningen av huset. Dessutom instiftade han ett stipendium som skulle gå till en jämte med skådespelartalang.
– Men det fick snabbt breddas till att omfatta också andra konstnärer. Just skådespelare visade det sig råda brist på bland jämtlänningarna, säger Mattias Edwall.
Hissmofors Folkets Hus finns kvar och kommer att fira sin välgörare på hundraårsdagen.
Allan Edwall avled den 7 februari 1997. Han var då 72 år och sedan ett år tillbaka diagnostiserad med cancer. Det årliga gästspelet hanns med liksom utdelningen av stipendiet, som det året gick till oboisten Anna Charlotta Nässen. Efter återkomsten till Stockholm blev sjukdomen värre.
– Han åkte in på Karolinska och kom aldrig ut igen. Pappa ville inte dö. Han tyckte att han var för ung. Det kan jag hålla med om i dag, säger Mattias Edwall och fortsätter:
– Pappa dog på en fredag men sjukhuset sade att de kunde rapportera det på måndagen. De förstod vilket herrans liv det skulle bli.
Livets förbaskade korthet är ett återkommande tema i Allan Edwalls visor. Är inte livet ”en sand som i ett timglas rinner” (”Du och jag”) så har det slösats bort ”på snus och knulla och travet” (”Förhoppning”). Men vackrast och mest Allan Edwallskt kanske ändligheten ändå beklagas i visan ”Plötsligt en dag” – som tolkas av Daniel Ögren med vänner.
Knappt har man kommit så skyndar man ut
Evighet krymper ihop till minut
Älskade hit med din trut
Snart är det trevliga slut
Ingenting blir som förut
Allan Edwall
Född i Hissmofors, Jämtland, 1924. Död i Stockholm 1997.
Var skådespelare, författare, regissör, teaterdirektör, visdiktare med mera.
Debuterade som visdiktare och skivartist vid 55 års ålder med albumet ”Grovdoppa” (1979) som följdes av ”Färdknäpp” (1981), ”Gnällspik” (1982), ”Vetahuteri” (1984) och postuma ”Aftonro” (2005).
Den 25 augusti skulle han ha fyllt 100 år. För att uppmärksamma honom som visdiktare släpps boken ”Alla Allans låtar”, som samlar alla utgivna låtar på tre cd-skivor, alla vistexter samt texter om honom av Kristina Lugn, Göran Greider, Björn Ståbi och Johan Erlandsson. Samma dag släpps ep:n ”Daniel Ögren med vänner tolkar Allan Edwall” som innehåller tolkningar av ”Vaggvisa”, ”Plötsligt en dag”, ”Dystervals” och ”En kråka flög”.
Vännerna som hjälper Daniel Ögren att tolka visorna är Anna Ahnlund, Anna Ihlis, Are Lauritzen, Edvin Nahlin, Love Örsan och Ulrik Ording.
Fira Allan Edwall 100 år
Folkets Hus i Hissmorfors firar med tårtbuffé och föreställningen ”Du stackars barn” som bygger på Allan Edwalls barnramsor. 24/8.
Krokomhallen i Krokom firar med en musikalisk helkväll. Bengan Janson och Tina Ahlin sjunger Allans Edwalls visor tillsammans med en kavalkad av tidigare Allan Edwall-stipendiater. 25/8.
ABF-huset i Stockholm firar med en hyllningskonsert. Yrkestrubadurernas förening och Dramaten ligger bakom konserten. 25/8.
Dalateatern i Falun firar med föreställningen ”Allan – För allting stort och starkt är byggt av smulor”. Nypremiär den 28 september.
Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm är stängd för en renovering utan fastställt slutdatum, men ska uppmärksamma jubileet vid nyöppningen.
Mariestads teater firar tillsammans med Visans Vänner i Skaraborg med en hyllningskonsert. 25/8.
Picture This Gallery i Stockholm hyllar Allan Edwall med att visa Mattias Edwalls bilder av sin pappa. Vernissage samt releasefest för ”Daniel Ögren med vänner tolkar Allan Edwall” och ”Alla Allans visor”. 24/8.
Orangeriet i Skebobruk, Norrtälje, firar med en helkväll. MarlonBrando spelar och sjunger visor ur Allan Edwalls repertoar. Författaren Johan Erlandsson berättar om skådespelarens liv och verk. 25/8.
Litteraturens hus i Uppsala firar med öppen scen för den som vill sjunga något av Allan Edwall eller berätta en anekdot om honom. 25/8.
