Allsvenska ordföranden syr flaggor och står i klacken

Magnus Breitholtz kliver ut från A-byggnaden på Stockholms universitet och hamnar direkt, i språnget, i samtal med en lärarstudent. Professorn har VSK-halsduk runt halsen, killen mörkblå Djurgårdskeps på huvudet.

– Jag gillar faktiskt att Västerås är uppe, så jag hoppas att ni håller er kvar. Men just nu ser det mörkt ut, säger studenten.

– Vi ligger tvåa enligt statistiken, säger Magnus Breitholtz, och småpratet fortsätter om det jobbiga med att Västerås SK:s herrlag, i allsvenskan för första gången sedan 1997, knappt har gjort mål den här säsongen.

De ligger sist i tabellen, med tre gjorda mål. Enligt en dataanalys om förväntade mål, så kallat XG, ”borde” de ligga tvåa. VSK skapar chanser, men bollen går inte in.

Magnus Breitholtz, 52 år, är rektorsråd, ansvarig för miljö- och hållbar utveckling på universitetet. Han är också ordförande för Västerås SK fotboll sedan ett drygt år tillbaka. Styrelser i allsvenska klubbar är oftast fyllda av företagsfolk, Magnus Breitholtz är från början ekotoxikolog, han har forskat om hur kemikalier, miljögifter, påverkar djur och natur.

Han fortsätter mot tunnelbanan. Det är match mot Sirius i kväll, och Magnus Breitholtz försöker åka på alla bortamatcher. Han vill inte sluta stå i klacken.

Han berättar om en kille som kom fram under bortamatchen mot AIK i premiären.

– Han sade: ”Det är så imponerande att du står här bland vanligt folk. Det är en uppoffring.”

Men folk i klubben vill hellre ha honom på vipläktaren.

– Jag sade till honom att ”här har jag stått sedan jag var fem år. Jag uppoffrar mig inte, jag står här fast jag borde vara där”.

Magnus Breitholtz har en brun skinnväska i handen. Frågan är vart den ska ta vägen, eftersom polisen infört väskförbud på allsvenska arenor. Den detaljen är enklare på hemmamatcherna, där får han inta en mer officiell roll nuförtiden och är ackrediterad.

I dag är planen att ta tåget till Uppsala och matchen mot Sirius. Den första som ansluter till en pub vid Centralen är Magnus Breitholtz dotter Lina.

Hon och hennes två bröder har växt upp i Stockholm, men ärvt supporterskapet till VSK. Yngsta sonen går i ettan på gymnasiet, den äldre är tjugo, Lina är två år äldre, hon läser till sjuksköterska.

– Ultrasgrabbarna är väldigt inbjudande mot mig. Jag trodde inte riktigt att det skulle vara så. Jag tänkte att jag skulle vara den pinsamma storasystern liksom, säger Lina.

Far och dotter dricker varsin öl.

Sönerna är inte här, särskilt den yngsta vill inte vara med i tidningen. Han är ultras, säger Magnus Breitholtz, del av de mest hängivna supportrarna som inte, enligt subkulturens regler, gärna figurerar i medierna.

Den inställningen delar inte Magnus Breitholtz. Han berättar om en kväll, dagen innan de skulle möta Örebro förra året, VSK:s största rivaler.

– Vi hade tjugoårsjubileum på Vetenskapens hus där jag är ordförande i styrelsen. Så jag stod med rektorerna på KTH och Stockholms universitet, höll ett tal, det var lite drinkar, jag åkte hem, och sedan när jag öppnar dörren, fredagskväll, jag är skittrött – så står han innanför dörren och bara: ”Du måste hjälpa mig att sy.”

De gjorde en overheadflagga, en stor flagga som täcker delar av läktaren i så kallade tifon.

– Den var gigantisk. Så jag satt där i sju timmar och sydde. Och sedan står jag som ordförande i regnet dagen efter och ser den stora overheaden som åker upp. Och det är jag som har sytt den. Fast det vet ingen.

Magnus Breitholtz fortsätter att prata om den ovanliga mötesplatsen som fotbollen är.

– Ni har ju ändå hittat någonting tillsammans med varandra. Plus att ni umgås med mina kompisar. Det blir över generationer, säger han till dottern.

– För mig är det mycket samling och gemenskap. Som pappa säger, att man samlas människor från alla åldrar, alla samhällsklasser. Där spelar det ingen roll, säger Lina.

De ger en helt annan bild av sporten än förbundsordföranden Fredrik Reinfeldt, som vid flera tillfällen kritiserat herrfotbollen. Allsvenskan har under en tioårsperiod dragit mer och mer publik, men i en artikel i Göteborgs-Posten förra veckan beskrev den förre statsministern det som svensk fotbolls största utmaning att ännu fler måste komma från ”ett bättre snitt av svenska folket”, att det finns en ”manlig kultur”. ”Där vill en kvinna inte vara.”

Fredrik Reinfeldt har också rätt på ett sätt, säger Magnus Breitholtz. Det är fler män på läktaren och det finns någonting ”testosteronigt” i klackkulturen. Men killar som hans son sitter också och syr och målar tifon, i stället för att kanske festa med kompisarna i Täby.

Lina Breitholtz trivs med det grabbiga.

– Jag är kanske lite mer grabbig än tjejig. Jag gillar ju den lite mer hårda stilen.

– Nu har jag ju precis sagt att det inte är hårt, protesterar Magnus.

– Ja, men, den här klackgemenskapen – man står och gormar och sjunger och klappar varandra på ryggen och dricker öl. Det gör jag hellre än att stå på någon fin bar och dricka ett glas champagne på Stureplan. Även om man kan göra det också ibland. Men jag får ut mer av att dricka en bärs med alla där, säger Lina.

Magnus Breitholtz kompisar slår sig ner på uteserveringen. Anders Tengström som är kommunikationsansvarig i klubben, och Lasse Östling, gammal chef för Sportbladet.

Västerås SK gick upp i allsvenskan för tredje gången i historien förra året. Nu ligger de sist i allsvenskan, kvällens match är den tionde i år och de har bara tre poäng, en seger. Resten är förluster.

Det knorras, folk vill att spelare ska värvas, det ropas på psykologhjälp till spelarna, säger Magnus Breitholtz.

– Jag ligger ju djupare ner i mörkret. För mig är det så här: Jag är glad om min klubb överlever, säger Lasse Östling.

VSK fick 40 miljoner kronor när Victor Nilsson Lindelöf såldes från Benfica till Manchester United, men klubben har också varit konkurshotad. Lindelöfpengarna tog dem en bit uppåt i seriesystemet, men spenderades också kortsiktigt.

– Jag har ju varit med så länge, många gråa hår beror ju på den här klubben, säger Lasse Östling.

– Om man har stått ett steg från dödsskuggans dal och sett hur ens klubb inte existerar längre, då är det någonting annat som gäller nu.

Diskussionen fortsätter om hur mycket pengar det kostar att avancera i seriesystemet, hur Stockholmsklubbarna blir som företag som konkurrerar om att knyta till sig unga spelare och sälja dem dyrt. VSK:s lycka på senare år har varit förmågan att hitta spelare som sedan inte platsar i storlagen och hamnar i division 1 eller 2, men som är duktiga.

Det är dags att ge sig av till Uppsala. Missnöjet är stort när det visar sig att Magnus Breitholtz har råkat ta med gänget på det långsamma pendeltåget, som tar 20 minuter längre tid.

Ordföranden ska tala på scen på restaurangen Flustret vid Fyrisån före matchen, där föreningen har en tillställning för sponsorer. Förra gången fick han en fråga om hur det kom sig att han blev ordförande.

– Jag började berätta om att det nog hänger ihop med min uppväxt på Bäckby. Hur jag inte kände mig hemma någonstans, säger han.

– Jag har aldrig känt mig som en akademiker. Jag passar in överallt och ingenstans. Till jag kom till VSK, där alla var välkomna. Då kom det fram någon vd på ett företag och sade ”fan, du tog orden ur mun på mig”. Han var också från Bäckby.

Vid en pizzaugn på Flustret står Peter Markstedt, en av Västerås stora, som spelat i England, vunnit SM-guld med Hammarby och tränat VSK tre gånger.

Han kommer också från Bäckby, ett område i Västerås som på senare år klassats som utsatt av polisen. Där hängde Peter Markstedt och Magnus Breitholtz som barn, sov över hos varandra. Och spelade tillsammans i VSK.

– Han var superträningsvillig. Han låg och körde sina situps och armhävningar, han gnuggade som fan. Han ville extremt extremt mycket, säger Peter Markstedt om kompisen från barndomen som blivit ordförande.

Matchen närmar sig. Magnus och Lina Breitholtz skulle lämna sina väskor med sönerna som kör bil, men de är försenade. Till slut kan någon från klubben ta hand om dem.

– Jag är mindre nervös än vad jag varit i hela mitt liv, säger Magnus Breitholtz.

Han är mer involverad i sitt hjärtas klubb än någonsin, men har också en större känslomässig distans.

– Det låter konstigt, men det är lite som Lasse säger, jag känner ändå att vi är på en så jävla mycket bättre plats än tidigare. Vi har gjort ett val, vi har valt en strategi som jag tror på på sikt.

Den här gången ska de bygga klubben större bit för bit.

– Det är klart jag vill att vi hänger kvar, men jag vill heller inte att vi satsar allt kapital bara för att försöka hänga kvar.

VSK börjar matchen bra. I bortacklacken är 800 grönvita. Magnus Breitholtz står mitt i, Lina försvinner till de mer aktiva grupperna med ultrasflaggor. Längst fram står en gråhårig dam med ölflaska i handen, barn vilar armbågarna på räcket. Några ramsor om att de hatar varandra utbyts med Sirius klack, några gröna bengaler tänds vid ett tillfälle borta hos folket med flaggorna.

Ramsorna rullar:

”Västerås sportklubb, vi gör vad vi vill!”

Det blir inga mål. Även Magnus Breitholtz blir nervös nu.

– Jag vet inte vad som händer om vi förlorar. Om vi inte tar poäng, då kommer inte publiken komma, det påverkar ekonomin. Det blir en negativ spiral. Om publiken inte kommer har vi inte råd att göra grejor.

I andra halvlek anfaller Västerås mot klacken.

I minut 47 hörs ett av många:

– Nudå!

Det följs av ”neeej”. Inte mål nu heller.

I minut 56:

– Skjut!

Lagkapten Simon Johansson passar. Inget mål.

Efter nästan en timme får Sirius straff. 800 oroliga par ögon fixeras vid målet på andra sidan, sedan brister vilt jubel ut. VSK gör inget mål i den här matchen, men klacken får fira en räddad straff.

– Jag har aldrig varit så nervös, säger Lina Breitholtz efter matchen.

Det slutar 0–0, VSK har tagit ett poäng. Klacken applåderar, laget och tränarna kommer fram och applåderar tillbaka, de hänger kvar en lång stund. ”Vi är VSK”, sjunger läktaren.

– Det här är magiskt. Vi har fyra poäng. Det är 800 personer som följer laget. Det är ett svar. De flesta är ju ändå positiva, säger Magnus Breitholtz och blickar ut över läktaren.

– Det här är ju järngänget. Det som var hundra personer för några år sedan – nu är det tusen.